Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISM öctf ROMANTIK I TYSKLAND.
Cornelius blef kretsens ledande och sporrande kraft. Han var en natur
af helt annat slag än den milde Overbeck. Allvarlig var han och from, men
utan sentimentalitet, katolik var han född — om någon omvändelse blef det
således ej fråga. Han hade haft sin tid af svärmeri för antiken och för
italiensk högrenässans, för Rafael, Tizian, Correggio, hade så blifvit intagen af
gammaltysk konst, som han funnit »lika hög, ren och sann, kanske med ännu
djupare och afgjordt egendomligare intentioner» än den italienska, som dock
»i sin natur utvecklat sig friare, fullkomligare och större». Han hade väckt
uppmärksamhet genom sina teckningar till Goethes Faust och gjorde i Rom
kompositioner till Nibelungenlied, var en flitig man och därtill en
verknings-lysten och en ärelysten man, för hvilken gälde aut Cæsar aut nihil och som
aldrig kunde nöja sis med att bli intet. En mediterande och filosoferande
natur, som bland annat mycket upptogs af den tyska konstens framtid. Den
tyska konsten skulle växa stor till landets och folkets heder, men för att det
kunna, måste den"wara en stor konst.
»Det kraftiga och ofelbara medlet», skref han i sitt som ett manifest och en profetia
ansedda bref till Josef Görres 1814, »att gifva den tyska konsten ett fundament till en ny,
den stora tidsåldern och folkandan motsvarande riktning, vore intet annat än återinförandet
af freskomåleriet, sådant det var i Italien på den stora Giottos intill den gudomliga Kafacls
tid >. Då skulle konsten återväckas, krafter som man ej trott »vårt anspråkslösa folk» om,
skulle dvka fram, skolor skulle stå upp »i den gamla andan», som skulle gjuta konsten in i
folkets hjärta, i det fulla människolifvct och smycka det, sä att från väggarna »i de höga
domkyrkorna, de tysta kapellen och ensliga klostren, råd- och köpmanshusen och hallarna,
gamla fosterländska gestalter skulle i nyuppständen frisk lefnadskraft, i skönt färgspråk lära
släktet, att den gamla tron, den gamla kärleken och därmed äfven fädrens gamla kraft åter
blifvit väckt.»
Monumental och grandios konst som motgift emot det herskande
»duodes-formatet», monumentalkonsten som den enda värdiga sysselsättning för en man,
som gjorde anspråk på medborgarerätt i den heliga konstens rike, det blef hvad
Cornelius kämpade för, så länge han lefde och verkade. Tack vare honom
fick redan i Rom den krets, han tillhörde, försöka sig på den stora konsten.
Freskerna i preussiska konsuln Bartholdys hus vid Trinita del Monte inledde
det tyska monumentala måleriets uppblomstring och tvungo de misstrogna
att erkänna klosterbrödernas ärliga, ideela, från all humbug fria sträfvan.
3.
Det var af Cornelius, Bartholdy fick tanken att utsmycka sin sal, ej, som
han ämnat, med dekorativa arabesker, girlander och genier, utan med
historiska kompositioner
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
