Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Till ämne för cykeln valdes Josefs historia. Uppgifterna fördelades mellan Cornelius,
Overbeck, Filip Veit och Vilhelm Schadow.
Det hade sina svårigheter att komma i gång. Sedan Rafael Mengs’ tid hade ingen målat
al fresco i Rom. Ett par åldriga yrkesmålare, som hade det tekniska förfaringssättet i minne,
uppsöktes, gamla freskers färger blefvo kemiskt undersökta, och så började försöken, därpå
arbetet med kartongerna och slutligen själfva målningen.
Dessa fresker — sex större väggmålningar och två lunettbilder — äro för ej länge sedan
(1888) skickligt och lyckligen öfverflyttade till nationalgalleriet i Berlin, där de fylla ett rum af
samma storlek och mått som Bartholdys sal. Man kan ej gärna se de i och för sig
obetydliga bilderna utan medkänsla och aktning för de unge målarne. Det är ej något ögonsmekande
i de enkelt, i matta färger hållna bilderna, och något epokgörande i själfständig uppfattning
visa de minst af allt, men där finnes en hänförelse och en god vilja, som trots alla brister
höja dem öfver den skickliga och tomma medelmåttan. Overbecks »Josef säljes af sina
bröder» är den mest naiva, Cornelius’ »Josef tyder Faraos dröm» och »Josef igenkännes af sina
bröder» äro mera energiska i hållning och uttryck och i färgen mera sunda och rättframma
än man kunnat vänta. Veits • Potifars hustru» år torr och sträf och naturligtvis fri från all
sinnlighet — taflan kunde godt föreställa ett helgon, som söker omvända en tredskande ung
hedning. Jämförelsen med renässansmålarnes behandling af ämnet år talande nog.
År 1819 voro freskerna färdiga efter 4 års arbete. De] kostade ägaren summa 250
romerska thaler och inbragte sina upphofsmän den konstnärliga uppmärksamhet, de tvifvelsutan
förtjänade. De fingo nu en ny uppgift att behandla. Det gälde att utsira tre hela rum i Villa
Massimis casino med kompositioner ur Dante, Tasso och Ariosto. Arbetet pågick i flera år,
men blef ej fullbordadt efter den ursprungliga planen och ej häller af de målare, som från
början åtagit sig det. Förutom Overbeck och Veit målade Josef Kock, Julius Schnorr och
Führich på dessa fresker, hvilka, såsom otillgängliga för allmänheten, förblifvit föga kända —
äfven, tycks det, af konsthistoriska författare.
Cornelius lämnade sin del af arbetet åt Veit och Kock, då Iian på kronprinsens af Bayern
anmodan flyttade hem till Tyskland 1819.
Kronprins Ludvig hade för andra gången kommit till Rom 1818.
Intagen af den tyska literära romantikens patriotiskt-religiösa hänförelse, såg
han sig om efter män, som kunde konstnärligt förverkliga de stora planer,
han hvälfde i sitt hufvud, planer att göra sitt land och i främsta rummet
dess hufvudstad till den unga tyska konstens medelpunkt, att skapa ett nytt
kulturskede af ära och glans för Tyskland. Kring den unge fursten samlades
med stora förhoppningar dessa unga utvandrade konstnärer, som gärna ville
vara fosterländska, om de blott finge tillfälle därtill. »Vi återses i Tyskland»>
var det afskedsord, med hvilket prinsen skildes från konstnärskretsen.
Med Cornelius’ och Schadows afresa — Schadow kallades till professor
vid Berlinakademien samma år, då Cornelius lämnade Rom — sprängdes
brödraskapets krets. Isidoroklostret hade redan förut blifvit öfvergifvet af
bröderna, själf flyttade Overbeck därifrån vid sitt giftermål 1819. Han
stannade i Rom, blef alltmera främmande för sitt hemland och förblef under sin
långa lefnad sina konstnärliga ideal trogen. Den blide svärmaren — »mycket
stillsam, artig och vänlig» — lefde årtionde efter årtionde i sin studio i palazzo
Cenci — något afsiktligt anordnad, menade några efter att lia sett mästaren
i sin långa prestrock i den klosterrumsliknande atelieren med det stora
träkorset på väggen midt framför ingången. Den själsfrid liksom den
ödmjukhet, den frihet från fåfänga och ärelystnad, som utmärkte de medeltida kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
