Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
oberörd inför Cornelius — denna kollossala apparat, detta imponerande
tankearbete inger ingen annan känsla än aktning för konstnärens trohet mot sina
ideal, för hans karaktärsstyrka, uthållighet och konsekvens. Man gitter ej
gissa den symboliska meningen med hvarje figur i hans kompositioner, man
ser på dem och glömmer dem, och den som ej vet, att Cornelius var en stor
konstnär, tycker att han var en afgjordt ointressant målare.
Det måleriska spelar en obetydlig roll i hans liksom i Carstens’ konst,
innehållet, tanken i hans verk är för honom det hufvudsakliga. Om en af
hans ungdomskompositioner, »Odyssevs hos cykloperna», sade Goethe år 1804
de äfven för hans senare alstring betecknande orden: »Innehållet i hans
bilder år med flit sammantänkt». I hans tidigare arbeten, i de sträfva men
manliga och allvarliga Faust-teckningarna t. ex. — är uttrycket det, han först
och sist söker. I målningarna i casa Bartholdy är det beskrifvande eller
berättande draget skarpt framträdande. Målaren är rädd att åskådaren ej skall
förstå, hvad det är som föregår och hvad hvarje figur i taflan har där att
göra. Tankeinnehållet var för Cornelius till den grad hufvudsak, att det för
honom betydde föga, hvem som utförde hans kompositioner i färg, blott det
var en man, som omfattade hans idéer. Hans egen konst blef hufvudsakligen
kartongkonst och hans stora inflytande bidrog i betydande mån till det
förfall, konsten att måla råkade uti i Tyskland.
Cornelius föraktade allt hvad stämning och illusion hette liksom
färgspelets och ljusets inflytande i en målning — dylika oväsentligheter drogo
endast tanken från hufvudsaken: från verkets andliga innehåll. De stafflitaflor af
honom, man påträffar i tyska gallerier, äro skäligen ledsamma — den bästa
af dem, jag sett, är den lilla »Kristi begrafning», som fins i Thorvaldsens
museum — och freskerna i Glyptoteket ge ett afgjordt obehagligt intryck till
följd af den brokiga, oharmoniska färgen. Hos målningarna i Ludvigskyrkan
är det nog en förtjänst, att de ej distrahera genom koloristiskt eflektsökeri,
men de fängsla ej häller genom andra egenskaper. Man ser på dem och väntar
på en känsla, som ej vill infinna sig. Hela serien gör intryck af ansträngning.
Cornelius hade med skäl kunnat säga, att när hans konst bäst varit, har den
möda och arbete varit. Så kan man ej håller undgå att jämföra med Luca
Signorelli och med Michelangelo, både »Yttersta domen» med dess konstfullt
afvägda komposition och »Världens skapelse», där hos Cornelius skaparen i
sina vidlyftiga draperier ej har mycket af den väldighet, som finns hos
förebilden. Michelangelos världsherskare är ingen bilderboksgudfader, där han
kommer flygande fram genom rymden, han är i full verksamhet, mycket återstår
ännu för honom att göra, han har brådt, men han har också kraft att skapa
en värld. T Cornelius’ »Yttersta domen» finnes ej Michelangelos för
fromheten stötande nuditeter, ej häller denna vrede hos herren, det ondas
jättestarka förkrossare, som i själfva verket är mera hednisk eller
gammaltestamentlig än evangelisk. Det teologiska tänkandet har dikterat Cornelius’
komposition, som utmärkes af sorgfällig jämvikt i gruppering och linier, men ock
af kraftlöshet. I stort sedt tyckes den mig påverkad af Memlings domedags-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
