Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
den unge Cornelius från att bli konstnär och soin, då denne redan var akademidirektör i
Dusseldorf, yttrade om honom: >Jag hade en elev, som ej var utan anlag och skicklighet, lian
lydde mig likväl inte, och — det blef ingenting af honom.» Ett par år senare efterträddes
Langer som chef för Münchens akademi just af denne samme Cornelius. För öfrigt
upp-rätthöllo dessa konservativa akademiledare oljemåleriets traditioner, dem Cornelius och hans
skola ringaktade.
Undervisningen bedrefs hos Cornelius hvarken reglementsenligt eller allsidigt. Liksom det
varit brukligt i medeltidsatclierna, voro eleverna mästarens biträden. Lärarne stodo liksom
lärjungarne under mästarens befäl, fjättrade i hans personlighets bunn. Han uppfostrade
dem allihop till freskomålare och lät dem måla på alla väggar i Munchen, som upplätos åt
dem. De tecknade och målade »cornelianskt», så lika, att dc visst ej alltid själfva kunde
urskilja hvad som härrörde från den ena eller andra. Ortodoxi herskade i Cornelius’ skola ofantligt
mycket mera än hos David i Paris, men från ensidighet vill ändå cn och annan af hans
beundrare fritaga mästaren. Visserligen föraktade han landskap och genre, liksom allt känsligt
färgvackert och allt elegant i målning. Känsloromantiken, som efter hans afgång sköt biomst
i Düsseldorf, den konstälskande klosterbroderns svärmerier, madonnakult och Undinesagor,
dylikt låg ej för hans sträfva konstuppfattning. Ej häller förordade han på äldre dagar
upptagande af ämnen ur dikter. »Då vi dikta», sade han, »skola vi dikta själfva och ej låta
dikta för oss».
Konsten kunde ej stanna på hans ståndpunkt. Han såg sina samtida och
sina läijungar slå in på andra vägar och söka själfständighet, och vid hans
afflyttning från kung Ludvigs hufvudstad sade hans för detta beskyddare lugnt,
att konsten i München dock ej var bunden vid Cornelius.
Tack vare honom fanns det dock en Münchenskola och hade där
uppblomstrat ett konstlif, sådant ingen tysk stad på århundraden kunnat
framvisa. Låt vara att blomstringen var artificiell, den innebar dock en stor
ansats.
I Berlin slog hans konst inga djupa rötter — intresset låg där ej åt det
abstrakta och fdosoferande. Nya strömningar utträngde lätt
münchenrikt-ningen. Realiteten segrade öfver idealiteten och färg öfver kartong. Och
skulle det vara stor konst, så föredrogo äfven de konstbildade berlinarne
Kaulbaclis mera ögonsmekande historiska bilder framlör Cornelius’
tankesymbolik. Den gamle mästaren isolerade sig i sina kompositioner för
kungagraf-kyrkan och lefde mest i Rom på sin ungdoms valplats. Hans inflytande
var numera ej stort, men med vördnad hälsades den gamle kämpen af både
Tysklands och andra länders konstnärer. När han 1861 återkom från Rom,
78 år gammal och nygift för tredje gången, mottogs han i Munchen af hela
konstnärskåren som en konstens furste. Han lefde ända till 1867. En tråkig
staty restes till hans minne i München — hans skola var då längesedan död.
Vida mindre framträdande som konstnärlig personlighet var Julius Schnorr,
adlad Schnorr von Carolsfeld (f. 1794, d. 1872), som dock var en både
talangfull och finkänslig natur. När han från den prerafaelitiska stilen, som han
med smidighet tillegnat sig, fördes in i Cornelius’ »bann», förlorade han sig
själf, arbetade sig visserligen ur sin italienska stil men in i den cornelianska
och därmed var hans utveckling afslutad. Äfven han utbytte Rom mot
München och fylde väggarne i kung Ludvigs slott med fresker i mängd, Karl den
store, Barbarossa, Habsburgertaflor och Nibelungencykeln i en lång rad af
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
