Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISM öctf ROMANTIK I TYSKLAND.
som hälst. Den altarbild, som blifvit kallad »Jungfrun i härligheten» (liksom den föregående
i Nya pinakoteket) oeh som blifvit berömd för naivt och ädelt natursinne och äfven för
mästerligt utförande, verkar pä mig som intet annat än uppkok, utspädd och försötmad Umbrisk
skola. Och hans öfriga sediga ocli menlösa madonnor äro betydligt banala.
Liksom under Davids herskartid i Frankrike stodo landskapet och genren
ej högt i kurs i den konstvärld, där Cornelius förde spiran. Det moderna
lifvet var ej ett värdigt föremål för den höga konsten, och landskapet var
en obetydande konstart. Det fick dock i Munchen sin monumentalmålare i
Rottmann, hvars fresker i Hofgartens arkader ha blifvit ansedda som det högsta,
stillandskapet nådde. Till dem skall jag återkomma i ett följande kapitel,
liksom till genremålarne.
Historiemåleriet var i München insatt på högsätet som den högsta art af
målning, allt annat var smått och obetydligt, och den unge konstnär, som
tänkte högt om konsten, måste välja dess högsta art.
Där var t. ex. den unge Moritz von Schwind från Wien, som kom till
München 1827, målade romantiska sagoämnen i slottet och gjorde
kompositioner till fresker för slottet Hohenschwangau, allt med så tvifvelaktigt
resultat, att han, då han inga vidare beställningar fick, så godt som uteslutande
öfvergick till teckningen. Till föga skada för öfrigt, ty just som tecknare
utvecklade han — »den mest tyska af Tysklands konstnärer» — sin hela
förmåga.
Där var Bonaventura Genelli (född i Berlin 1798, d. 1868), som efter 1836
var att räkna till münchenkonstnärerna men som ej blef räknad till snillena
ibland dem. Han kunde ej måla fresker och var svag äfven som målare i olja.
Han hade under sin Romtid visat dragning till det klassiska och försummat
naturstudiet — ej af princip utan helt enkelt af medellöshet. Han hade ej haft
råd att hålla sig med lefvande modeller, och så stängde han sig inne liksom
Carstens ocli gaf i teckningar fritt lopp åt sin öfversvallande fantasi och sin
skaparlust. Bibliska och mytologiska ämnen behandlade han, men det mest
personliga gaf han i teckningsserierna »En hexas lif», »En rucklares lif», »En
konstnärs lif», kompositioner, som visa en stor diktande fantasi, ett rörligt
idélif, en allt utom vanlig originalitet. Han var befryndad med Carstens i
styrka och svagheter — liksom hos Carstens är i Genellis teckningar
kompositionen i dess helhet det som väcker största intresset. Att individualisera
var ej hans sak. Liksom Michelangelo — utan alla jämförelser för öfrigt —
skapade Genelli sitt eget människosläkte, som ej var absolut likt det
verkliga. Hans förmåga att vrida människokroppen i krångliga ställningar, ibland
rent af med korkskrufven som ideal, var onekligen tacksamt att karrikera
— hvilket också Oberländer gjort i sin roliga Genelli-imitation »Kyssen».
Genelli lefde i bekymmersamma omständigheter, till dess grefve Schack, skaparen af den
präktiga konstsamling i München, som bär hans namn, år 1836 gaf honom en följd
beställningar på målningar. Genelli var då 58 år och hade föga målat förr. Tre år senare blef han
professor i Weimar och fick ändtligen lefva fri från näringssorger.
Han utförde för Schacks galleri i olja flera af sina tidigare teckningar. Det
har blifvit sagdt, att de ur målarsynpunkt tillfredsställa, endast om man tänker
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
