Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
från Berlin ined sig titi Dusseldorf en ny uppsättning af framtidsmän: Sohn, Habner,
Bendemann, Hildebrandt, Lessing m. fi.
Hans konstnärsskap var af mindre betydenhet, sin betydelse fick han
såsom representant för den åsikt, som just behöfde få uttryck i Tyskland,
att det för en målare ej är tillräckligt att ha idéer, att ha hufvudet fullt af
poesi eller filosofi. I Schadows skola gälde grundsatsen: »Der Maler muss
målen können». Konturernas storhet, kompositionens tankedjup betydde där
mindre än känsla, förenad med uttryck för verklighetens färgspel och
stämning. Oljemålningen, som ringaktades af Corneliusskolan, kom hos berlinarne
och düsseldorfarne åter till heder, därför att den medgaf och rent af
fordrade en inträngande modellering, en mera genomförd färgkonst än fresken.
Om den gamla konsten talades intet ondt, det var ej fråga om upproriskhet
inom Schadows skola, men ingen särskild epok framhölls såsom
efterbildans-värd — man skulle endast efterbilda naturen och modellen.
Någon högre grad af realism utmärker dock ej skolan. Men den är ett
förträffligt uttryck för tidens begär efter känsla och poesi. Den bildades, då
svärmeriet för medeltid, för riddarväsen, för saga och dikt var som lifligast. Förutom
de bibliska motiven målade man i Dusseldorf riddarsagor och helgonsägner,
korsfarare och pilgrimer, Undine och Loreley, scener ur Shakspeare och
Uhland, Romeo och Julia, Rinaldo och Armida, Goethes Tasso och de båda
Leonora. Düsseldorfskonsten blef till sitt lynne lyrisk och sentimental och
i utförandet blef den beskedlig och slät, omsorgen i målningssättet urartade
till något omanligt och sötaktigt. Cornelius uttalade sin dom i det bekanta
yttrandet: »Fröken Baumann är den enda karlen i Düsseldorf». Konsten blef
lika dämpad, fridfull och borgerlig som lifvet var i den stillsamma staden.
Konstnärerna utgjorde där en kast för sig, målade i Schadows màstarskola,
träffades hvarje afton på sin ölstuga eller på Malkasten, gingo tidigt hem
genom de tomma gatorna. Sammanhållningen var god, äfven hvad
vidkommer åsikten om, hvad och huru man borde måla. För att väcka uppseende
fordrades inga stordåd. En så obetydlig tafla som Th. Hildebrandts
»Krigaren med sitt barn» — fadren i harnesk med sitt i linnet klädda barn på
armen, fadren leende åt den lille, som skälmskt rycker honom i skägget —
blef kallad epokgörande, därför att den framstälde icke namngifna människor
i en allmänt mänsklig situation. Det gjorde ock Géricaults »Medusas
skeppsbrott», som äfven var ett epokgörande konstverk men med helt andra
fordringar än de düsseldorfska och med en helt annan innebörd.
Mycken omvexling söktes ej. Man återfinner samma skoltyper på de
olika målarnes taflor, samma ädla damer och samma fromma riddare och
fårade munkar. Det var ej så noga med den individuella karaktären i en
figur. De gamla mästarne målade ju ock för målningens egen skull, sökte
en vacker färgsammansättning och fäste föga afseende vid hvad taflan skulle
anses föreställa. Den förestälde ofta en modell och ingenting annat.
Rembrandt klädde ut sig själf eller Saskia och målade sitt eller hennes porträtt
i effektfulla kostymer. Tizian lät sin guldlockiga dotter än lyfta ett fat blom-
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
