Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
Äfven inom porträttmåleriet skönjes samma begär som utmärker den
romantiska genren efter det mildt dämpade, samma undvikande af det
kraftigt karaktärsfulla. Särskildt äro kvinnoporträtten lika sötaktigt ljufva som
Leonororna och Genovevorna.
Bland historiemålarne i Dusseldorf intages främsta platsen af Karl
Friedrich Lessing (f. 1808, d. 1880) och Eduard Bendemann (f. 1811, d. 1889). —
Rethels mest betydande arbeten höra ej till hans düsseldorfstid. Bendemann
fick i sina söijande judar i Babylon (1832) ett vackert uttryck för det mildt
kontemplativa, som utmärker skolan. Den akademiskt komponerade gruppen
af de tre tysta kvinnorna och den gamle skalden i kedjor med harpan stum
vid sina fötter söker sin verkan ej i storhet men väl i känsla. Genom sitt
innehåll mera betydande voro Lessings historiemålningar med ämnen ur Johan
Hus’ lif — »Husiterpredikan i skogen», »Hus inför conciliet», »Hus vid bålet»
— bilder som, när de uppstodo, väckte harm, polemik, angrepp, ej till följd
af sina konstnärliga förtjänster eller svagheter, utan till följd af de ämnen,
de framstälde, och den medkänsla för reformatorn och hans troende, de
uttryckte. Här fann betraktaren ingen abstraktion, intet likgiltigt ämne utan
ett innehåll, som väckte lidelser och som tvang åskådaren att taga parti för
eller emot. Lessings historiemålningar bilda öfvergången mellan det äldre
tyska historiemåleriet och det, som uppkom vid århundradets midt genom
inflytande från Frankrike via Belgien. Framställningens realism och studiets
intensitet äro ännu ej långt drifna, det hela är mera kolorerad teckning än
färgdikt, men uttrycken visa både känsla och intelligens, och den historiska
tilldragelsen är förd närmare åskådaren än hvad fallet varit i
Münchenmålar-nes monumentalbilder, Kaulbachs alls ej undantagna.
På det hela taget samma uttryckssätt och sträfvan som hos Lessing
finner man i de andra i Düsseldorf utbildade målarnes historiska skildringar,
i Julius Hübners »disputation mellan Luther och Eck» (i Dresdengalleriet —
Lessing har behandlat samma ämne) och i Bendemanns »Jeremias på
Jerusalems ruiner» och den långt senare (1872) fullbordade »Judarnes bortförande
i landsflykt» (Berlin, Nationalgalleriet).
Lessing fick sin förnämsta betydelse som landskapsmålare. Jämte Schwind
betecknar han i sina landskap och öfverhufvud i sina smärre alster det tyska
lynnets genombrott i konsten. Cornelius hade en gång i sin ungdom, kort
efter ankomsten till Italien, dit hans längtan varit så stark, skrifvit till en
vän i hemlandet: »Jag säger dig och tror fast därpå: en tysk målare borde
ej gå utom sitt fosterland». Det var just hvad Lessing aldrig gjorde,
hvarken i sitt lif eller i sin konst gick han utom Tyskland, men Schwind blef ej
mindre tysk, fast han besökte Rom och Venedig, och Rethel ej häller.
Alfred Rethel (f. 181(5, d. 1859) förde historiemåleriet ett steg framåt
genom att gifva det en fastare och säkrare stil och karaktär än hvad
föregångarne förmått. Hans främsta verk är freskcykeln i Kaisersaal i Aachens
rådhus, skildrande Karl den stores historia (kartongerna i Berlins
national-galleri). Jämförelsen mellan hans af ett stort lugn utmärkta behandling af
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
