Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA STRÖMNING AK. —
GENRE OCH LANDSKAP.
sina landsmän: ni äro icke greker utan engelsmän och »ni kunna icke
frambringa något godt annat ån det, som edra engelska hjärtan ingifva er». Det
efterapande efter italienarne, som tyskarna så länge sträfvat till, det, sade
Schwind, har endast gjort oss främmande för vårt eget väsen och har fört
den tyska konsten in i en återvändsgränd. Målaren skall måla det han
känner och älskar, detta år det enda, han kan göra väl, i annat fall lägger han
ej sin egen själs värme in i sitt arbete. Inför Overbecks efter italienska
förebilder studerade altartafla i Kölnerdömen blef Schwind på dåligt lynne —
vi ha allt skäl att hoppas, att han återfann sitt lynnes jämvikt inför gamle
mästar Stefan Lockners dömbild.
Det är hos den oberoende och folkliga konst, som fortlefde vid sidan af
de klassiska och de romantiska riktningarna, vi finna samtiden afspeglad.
Det samtida lifvet ansågs ju liksom de samtida människorna i deras
omåleriska kläder ej ha någon plats i det skönas värld. Äfven Schadow
ringaktade genren, så snart den upptog samtiden till behandling. Batalj måleriet
var den enda art af samtidsskildring, som gillades såsom fosterländsk. Men
med obetydliga hvardagsåmnen sysslade endast tecknarne och en och annan
»Kleinmaler», vildar inom konsten.
Men dessa tecknare upptogo Chodowieckis penna och förde det tyska
hemmet och hvardagslifvet åter in i konsten. Och samtidigt med det intima
landskapet, hemlandsbilden, uppstod bondemåleriet och det borgerliga
måleriet. Från att vara endast staffage i ett landskap blef bonden herre i sitt
eget hus, i sin landtliga miljö, och hans idylliska familjelif blef med
småleende välvilja beskrifvet i bild. På flera håll uppstodo framställare af
hvardagslifvet, till och med i själfva München under Cornelius’ tid arbetade vildar
efter eget hufvud och sökte tvärt emot de herskande åsikterna råd i det
måleriska hos de gamle holländska landskaps- och genremålarne. Peter Hess
— eljes en af krigsmålarne — förargade klassicisterna i München genom att
måla byscener på 1820-talet. Heinrich Bürkel (f. 1802, d. 1869) målade ej
blott små bilder från romerska kampanjan — i en något tveksam teknik,
som påminner oss svenskar om Hjalmar Mörner, hvilken han dock betydligt
öfverträffar — utan han målade ock det bayerska bondlandet, bondelif i
bergstrakterna, regnväder och solsken, bondgårdar och deras invånare,
landsvägen med de stämningar, som därifrån kunna iakttagas, och de figurer, som
där uppträda, landskap och staffage i intim förening, luftperspektivet i
allmänhet väl studeradt. Och Karl Spitziveg (f. 1808, d. 1885) förde åskådaren
in i småstadens idyll, där han själf tycktes trifvas så godt.
Söndagsmorgonens lugn, där den gamle ungkarlen, kladd i nattrock, det förstås, röker sin
morgonpipa i trädgården och åhör fågelkonserten, månsken öfver studentserenaden på den
trånga gatan, brefbärargubbens vandring rundt staden med kärkomna nyheter — undras om
han ej år klådd i tofflor? — resenärens affärd från gästgifveriet, kringvandrande musikanter
— sådana äro Spitzwegs motiv och modeller, dylikt trifdes han med och kunde hau måla —
alls ej med raffinerad elegans, i så fall skulle han ej vara sig själf, men likväl med ganska
Nordentoan, Komthiitoria. 16.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
