Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA STRÖMNING AK. — GENRE OCH LANDSKAP.
• Endast i Italien» — skref Fernow, Carstens vän, i en afhandling 1803 — »hade
landskapsmålningen kunnat höja sig från efterbildning af det verkliga till det ideella; därför år
det endast i Italien, landskapsmålaren kan utdana sin talang för den högre poetiska stilen.»
Motsättningen till det italienska landskapet är det nederländska, det är »af lägsta rang», det
är bundet till verkligheten, ingen poetisk forntid är därmed förenad, man kan följaktligen ej
begära något ideelt innehåll af det.
Ruysdael och hans landsmän — hade kort förut en inflytelserik fransk
målare och skolchef skrifvit och låtit trycka — »hade arbetat uteslutande för
människor, hvilkas känsla och själ voro förslöade . . Idealet var för dem absolut
okändt». För denne man, Valenciennes, som själf var landskapsmålare, fanns
»endast en genre nämligen historiemåleriet». I landskapet är det »endast öga
och hand som arbeta», ej fantasi och känsla — naturen i sig själf är ful,
kall, död. Om landskapet skulle ha rätt att existera, så måste konstnären
gifva det en själ, och detta kunde ske endast genom att befolka det med
den antika mytens gudomligheter och heroer. Målaren hade att »entusiasmera
sig genom att läsa de skalder, som ha beskrifvit och besjungit naturen».
Han borde se dem med Sapfos eller Teokritos’ ögon, han måste studera
Ovidius och Horatius och lägga in i sin målning deras naturkänsla och
deras idylliska fantasivärld. För den stränge Valenciennes var ej ens Claude
Lorrain ideel nog — han medgaf att Claude vackrare än någon, sant och
fängslande målat solens lugna uppgång och glödande nedgång, luftens
lätthet och naturens behag. Men hans konst saknade inbillningskraftens höghet,
den natur, han skapat, kunde på sin höjd vara befolkad af herdar, men
gudavärlden, nymfer och satyrer, till och med heroerna voro för upphöjda
varelser för att där kunna känna sig hemma.
I den nämda uppsatsen — som utkom 1801 — ger Valenciennes anvisning på lämpligt
innehAU att därmed försköna landskapet (»un choix de sujets propres à embellir le paysage»).
Att t. ex. låta en morgonstämning uttryckas medelst skördemannens afsked från familjen vid
utgången till arbetet, är föga ideelt och upphöjdt — att föredraga är en framställning af
»Timmarna spännande de fyra hästarne för solens vagn». Aftonen kan uttryckas genom att
framställa »Tarsis och Zelie i Tempedalen», natten genom »Krosiue och Melidor». Romerska
historien lämnar en oändlig mängd af ämnen för landskapsmålaren.
I Frankrike var det den inflytelserike Valenciennes’ skola, som utbildade
de under några årtionden framåt tongifvande officiella landskapsmålarne, de som
ledde elevateliererna, innehade platser i juryer och refuserade de otrogne, sutto i
inköpsnämder och utdelade belöningar till rättänkande elever *. Något annat
än en kall retorisk konst kunde ej uppammas af de pedantiska regler, man
ålade adepterna till rättesnöre. Deras sunda förstånd bildade lyckligtvis ofta en
motvikt till pedanternas inflytande, och dessa kunde ej äfven med bästa vilja
hindra, att äfven de lydiga bland de unga gjorde medgifvanden åt sin egen
naturuppfattning, sin personliga blick och känsla, att ej alla nöjde sig med
att gå mellan skaklor och med skygglappar för ögonen. De mest rättrogna
sutto hemma och komponerade ideelt klassiska teaterkulisser, andra reste till
* Påpekadt med fullt ut lika skarpa ord som ofvanstående af André Michel, Notes sur l’art
möderne.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
