Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
var Goya, den siste af de spanska mästarne, redan en vidtfrestande målare,
Goya, den mest originella bland kolorismens och bland individualismens
representanter under öfvergången mellan adertonde och nittonde seklen.
Han var ej den inåtvända, kontemplativa själskonstnären, som först och
sist ville lefva i lä af störande inflytanden och för hvilken den fromma eller
den höga tanken var det hufvudsakliga i konsten. Han var en man, som
lefde för full maskin, en man, som förstod att fånga lifvets möjligheter och
som ej föraktade något af hvad det erbjöd, som, hvart han kom, förde med
sig sitt lidelsefulla temperament, sin oförfärade uppriktighet, sitt behof att
ge sinnligt uttryck åt det som världen visade honom eller hans jäsande
fantasi tillegnat sig. Han är den rastlöst och obekvmradt alstrande, som
än liknöjdt slänger ifrån sig dåliga verk och än gör mästerstycken. Han är
det tygellösa snillet, har ej mycken smak, är ibland retsamt konventionel,
men är dessemellan nyskaparen, som instinktivt kastar fram grunderna för
ett nytt måleri.
Francesco Goya y Lucientes föddes 1746, var således två år äldre än David
och tillhör mera adertonde än nittonde seklet, men vida mera än David
tillhör han det moderna måleriet. Han var fullt så brådmogen som Canova
— en fattig pojke liksom denne. Endast 13 år gammal målade han.fresker
i kyrkan hemma i byn i Aragonien. I de spanska museerna och i Italien
— dit han med mycken hast förfogat sig efter en duell — lärde han känna
de gamla mästarne — synnerligen länge såg han inte på dem, och mycket
intensivt var nog ej hans studium, därtill var han allt för upptagen af det
lefvande lifvet omkring sig. Hemkommen från sin italienska resa blef han
snart uppmärksammad, och det dröjde ej många år, förrän han var en både
hedrad och fruktad medlem af Madrids societet, direktör för Academia di
San Fernando och kunglig hofmålare, lefde med i de högsta kretsar, hade
tid till allt hvad han ville hinna med, lika hänsynslös, när det gälde
målning som när det var fråga om kvinnor eller om dueller, Madrids yppersta
fäktare och dess mest orädde målare.
Hans alstring var lika ofantlig som till sitt värde omväxlande. Ett par
hundra porträtt af kungliga familjen, af diverse högheter, af berömda män och
sköna damer, ibland oklanderligt officielt och intresselöst "målade, ibland plumpt
och plebejiskt, ofta utan ett spår af geni, dessemellan med både känsla,
karak-täriseringskonst och färgkonst. Unga flickor kunde han måla med nervös,
smekande pensel, både små eleganta, bleka infantinnor och svartögda
modellflickor, »Maja klädd» och »Maja oklädd», Majas på balkongen och Majas ute i
karnevalen. Och genrebilder ur det spanska lifvet målade han, kyrkliga
fester och fester i det gröna, tjurfäktningar, gatscener, öfverfall af banditer,
inkvisitionsscener — allt sedt och framstäldt med omedelbarhet och skärpa.
Målade ock altartaflor och kyrkofresker af föga religiös hållning, ibland med
en blodfull och sensuel, pikant realism, ej just egnad att väcka andakt hos
kyrkobesökaren. »Ingen akademidirektör i Europa målade på den tiden så
realistiskt som Goya i sina kyrkobilder», säger Woermann.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
