Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
trotsig, lefnadsstark* och blodfull diktning, literaturens idésfär trängde in i
konstnärernas atelierer, och plats kräfdes inom ordets liksom inom formens
och färgens värld för det starka uttrycket för den starka känslan, för
konstnärstemperamentet, i hvilka former det än månde uppenbara sig.
Den franska romantiken öppnar nya områden för fantasien. Inom de
bildande konsterna nöjer den sig alls ej med en beherskad stilkonst, bryter
tvärtom de klassiska formerna. Den fordrar lif, rörlighet, fantasi, lidelse,
söker i sina målningar stark färg och starka motsättningar och i skulpturen
stor patos eller lefvande karaktäristik. Den vågar beundra och studera de
mästare, som förut varit, om ej precis ringaktade,- så med en viss köld
erkända. Den går till Rubens och Rembrandt — går sålunda utom den
latinska traditionen — men det blir ingen imitationskonst, den åstadkommer, den
vill stå på egna ben och sträfvar ej minst till originalitet.
Det är knapt annat än namnet, den franska romantiken har gemensamt
med den tyska. Nazarenernas romantik har i Frankrike sin motsvarighet i
Orsels, Périns, Hippolyte Flandrins måleri, som jämfördt med Delacroix’
nästan är att räkna till klassicism. Ary Scheffer — holländare till börden —
bildar en föreningslänk mellan Paris och det äldre, romantiskt sentimentala
Düsseldorf. I sin gemensamma längtan till aflägsna länder, till medeltiden
och till skaldernas värld utan afseende på deras nationalitet, i sitt förbiseende
af det närvarande och nära liggande såsom banalt och hvardagsgrått ha
tyskar och fransmän en föreningspunkt, men synpunkterna äro ganska olika
och behandlingen af motiven likaså. Inom båda ländernas konst blir
romantiken en öfvergångsriktning — ganska obestämd och med mycket tänjbara
gränser — och det är ibland svårt nog att bestämma, hvilka konstnärer
som äro att räkna dit, då det fanns många, som gingo en medelväg och
i större eller mindre grad sökte förena de romantiskes sträfvan med
skol-traditionerna.
Redan under Davids tid hade sträfvan till en än poetisk, än realistisk
uppfattning och karaktäristik, liksom till koloristisk verkan gjort sig
märkbar. David var själf i sina porträtt en af realismens vågbrytare, Gros hade
i sina båda storverk uppträdt som framstegsman i den koloristiska
behandlingen, tiden var mogen för en ny insats i konsten. Denna insats gafs af
Géricault och i ännu högre grad af Delacroix.
Géricaults »Medusas skeppsbrott» står i konsthistorien nämdt som den
romantiska riktningens första betydelsefulla manifest, det första verk, som
med ungdomligt trots och segerstyrka uttalade den nya skolans formel och
vilja. Theodore Géricault (f. 1791) hade, liksom äfven Delacroix, målat på
Guérins atelier men tagit mera intryck af Gros’ kolorit än af läromästarens
klassicism. Liksom Gros hade han sett mera på Rubens’ taflor i Louvre än
på de klassiska italienarne och i minst lika hög grad som Gros älskade han
färg och rörelse. Han var dessutom käckare och mindre tveksam än denne.
Han gjorde sitt namn kändt först med ett på salongen 1812 utstäldt porträtt af en
rytteri-officer, häst och ryttare målade i naturlig storlek.
Nordensoan. Konsthistoria. 10.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
