Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
Två år senare följde »Den sårade Uyrassieren», också denne i naturlig storlek. Hästar
var den unge mannens lidelse — han var allt från gossåren skicklig ryttare, och det finns af
honom många studier af nakna män med hästar i våldsamma rörelser — under studietiden i
Rom förberedde han en stor karnevalsbild från Piazza del Popolo med kapplöpning af lösa hästar.
Äfven lejon, tigrar och vilda oxar studerade han vid denna tid. Han lade emellertid alla dessa
studier tills vidare å sido, då han beslöt måla »Medusas skeppsbrott». Idén till taflan fick han af
en på trycket utgifven skildring af denna olycka, som timat för ej länge sedan, år 1816. Han
uppsökte några af de män, som räddats vid skeppsbrottet, och hörde dem berätta om det
fasansfulla kringirrandet på hafvet i storm på en stockflotta, som hotade att splittras hvarje
ögonblick, han gjorde en mängd förstudier och så stängde han sig inne och började den stora
taflan. Den blef färdig år 1819 och utstäldes då på salongen.
Det nya i detta arbete låg däri, att Géricault valt till monumental
framställning ett modernt ämne, som ej föll inom hjältehistorien — hvarken den
klassiska eller den fosterländska — eller inom dikten eller framstälde kända
och ryktbara personer. Och han behandlade sitt ämne så stort, som vore
det fråga om ett klassiskt heroiskt motiv. Hår fanns intet spår af den
afmätta kyla, som karaktäriserar Davidskolan, här var allt lif och lidelse —
de på den bräckliga flottan sammanhopade människorna, några redan liflösa
eller vanmäktiga af hunger eller ansträngning, några i slö resignation, ett par
viftande af alla krafter mot seglet, som de se skymta fram vid synranden långt
borta bakom vågornas kammar, andra med nyvaknadt hopp skockande sig
kring de viftande, pekande dit bort till den möjlige räddaren.
Någon radikal upproriskhet mot skolorna innebar dock ej denna tafla. Den
dramatiskt liffulla kompositionen är omsorgsfullt afvägd efter reglerna för
pyramidlinierna, figurerna äro mestadels afklädda för att målaren skulle få
tillfälle att framställa människokroppen obetäckt i olika ställningar i liflig
omväxling. Teckningen är stor och bred men färgskalan monoton, tung, med brunt
och grönt som hufvudtonen om friluftsverkan är det ej fråga. Proudhons,
Girodets och Gros’ mörka färger gå igen hos Géricault liksom hos mer än en
af den tidens ungdomar. Den nya skolan var ej färdig vid det första anloppet.
Taflans framgång var till en början måttlig nog och alls ej att jämföra med den stora
publiksuccés, Girodet och Guérin på sin tid vunnit. Man erkände dess tekniska förtjänster
och intog en afvaktande hållning. I London, dit konstnären sedan reste med taflan, blef den
vida mera beaktad än i Paris, och det var nära att den stannat där. Franska staten hade
vägrat att inköpa den för 6,000 francs. Vår herre, som är de dårars förmyndare — ibland
äfven i fråga om konstinköp — stälde dock så till, att den hamnade i Louvre. Dit ha äfven
på senare tid samlats såväl Géricaults båda nyssnämda ryttartaflor som en liten
kapplöpningsbild från England, målad 1821, raskt och lifTullt. I London gjorde Géricault äfven en serie
litografier, typer ocli scener ur de fattiges lif i världsstaden — bilder, som visa hän till nya
områden och som i likhet med kapplöpningsstudierna förebåda en ny tids måleri.
Géricault försvann snart från valplatsen. Kort efter återkomsten från
England skadade han sig vid ett fall från hästen och därmed är han ute ur
sagan. Han fick ryggmärgslidande, släpade sig fram ännu ett par år, bruten
och förbi, och dog 1824, endast 32 år gammal. Det är i hans verk på en
gång säkerhet, gedigenhet, måttfullhet och nya anslag. Han är ett af de
stora löften, som den franska konsten under århundradet sett allt för tidigt
brytas af döden: Géricault, Chassériau, Regnault, Bastien-Lepage.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
