Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN [ FRANKRIKE.
låter känslan flyga i väg nied sitt förstånd, tankemänniska vida mer än
känslomänniska, aristokrat och salongsman. I sina konstkritiska uppsatser i Revue
des deux niondes och andra tidskrifter är han lugn, värdig och konsekvent,
med lutning till klassicism, aldrig stridslysten eller agressiv. Man har
träffande sagt, att han då hade publiken i tanke, hvilket han aldrig hade, när
han målade. Så snart han fått sin dörr stängd mellan sig och världen och fått
penseln i handen, då blef han idel trots och lidelse, blef måleriets Victor Hugo
eller Byron — en man som satte silt ideal upp mot tidens, utan att
kompromissa, utan att tillmötesgå vännerna af de sköna formerna, utan att taga den
härskande smaken med i räkningen eller ens tänka på att uppfostra den, att
med någon försiktighet gå steg för steg framåt, djärfvare efter hvarje vunnet
slag. En lugn, reflekterande hjärna förenad med lidelsefull känsla, med
starkaste konstnärsinstinkt. Idel nerver, idel temperament lefde han i sin
färg-lysande fantasivärld, lefde där ensam, i ständig skaparlust och ständig feber
— för att efter slutadt arbete med sällskapsfracken ikläda sig världsmannens
korrekta, kalla spiritualitet. Så pass förmögen var han, så att han ej behöfde
rädas för det dagliga brödförvärfvet. Af svag hälsa men ytterligt noggrann
i vården om sig själf, tvingade han sig till att få lefva ett år i sender och
att få arbeta, få tänka, studera, analysera allt, som mötte hans vakna sinne.
En rik men ingen lycklig natur, en personlighet så sammansatt, att det vore
ytterst lockande att försöka tränga honom in på lifvet och söka hans innersta
jag. Som målare blef han vågbrytare men ej stilskapare, ej fullt erkänd, ej
ens i längden af dem, som varit hans meningsfränder.
Universelt anlagd, som han var, omfattar hans motivkrets de mest olika
områden: historiskt och religiöst måleri, orientalisk genre, landskap,
djurbilder. Hans besök i England 1825 väckte hans intresse för de stora
skaldernas verk — ej blott för de engelska som Shakspeare och Byron, utan
äfven för Goethe — i England målades oupphörligt scener ur dramer och andra
dikter. Han böljar slå sig på dylikt, han också. Men aldrig blef hans
behandling af ett dylikt fastslaget motiv objektivt illustrerande, han begagnade
sig af dessa ämnen liksom af andra för att få uttryck för sitt eget
målartem-perament. Hans resa till Algier och Marokko 1832 öppnade hans ögon för
tropiksolens glans och styrka — i hans österländska bilder blir färgspelet en
brusande janitscharmusik. Under feriebesöken på landsbygden i Frankrike lär
han sig uttrycka poesien i naturens tystnad, och under långa tète-à-tèter med
hafvet lär han känna stormens majestät. I Jardin des plantés utgjorde
vilddjuren föremål för hans ifriga och oförtröttade studium. I sällskap med
Barye, djurskulptören, tecknade lian och målade lejon och tigrar, afklädde
dem den traditionella stiliseringen, de heraldiska formerna och upptäckte,
kan man påstå, deras verkliga utseende. Här är Delacroix liksom Barye fullt
realist. Men han målar hästar i kamp med samma våldsamhet, hvarmed
han skildrat stormen — exempelvis i »Jesus sofver i skeppet», stormen, som
piskar vågorna, slungar den lilla farkosten som ett spån och sliter seglen i
trasor. Han målade den lössläppta lidelsen hos människorna liksom hos djur
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
