Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
»Heliodoros förjagas ur templet», afslutade 1861 — synes han hufvudsakligen
ha sträfvat efter en stor dekorativ stil.
Delacroix hade gått konsekvent sin bana fram under de nära fyrtio år,
som förflutit, sedan han stod upp som måleriets förnyare eller fördärfvare.
Det lidelsefulla anslaget, den hetsiga koloriten, farten och rörligheten i hans
kompositioner, det som från början utgjort hans måleris särmärke, förblef det
ända till slutet, om ock uttryckssättet modererade sig. Färgens lif, glädje
och glans införde han i sin tids måleri, där han är färgskalden framför alla.
Han är den födde koloristen. Liksom för honom komponerandet och
utförandet var en och samma sak, så sammanföllo också teckningen och
målningen — hans fantasi såg i färg, i ljus, i reflexer, såg ej detaljeradt, stycke
för stycke, utan såg hela taflan som en enhet med hvarje ton i förbindelse
inbördes. Det kunde ej falla honom in att, som David i den ofullbordade
»Edén i bollhuset», på den hvita duken måla färdigt ett och annat af
figurernas ansikten, utan hänsyn till omgifvande färger.
Han var en outtröttlig iakttagare af naturens ljusverkningar och
färgskiftningar, liksom han var en flitig museibesökare. Han lärde sin franska
samtid hvad måla var, utvidgade sin konstarts gränser, framlade nya problem
och nya möjligheter.
Hans samtid kunde slutligen och sist ej neka honom sitt erkännande. Han fick vid
världsutställningen 1855 en af de 10 hedersmedaljerna, och vid nära 60 ärs ålder blef han invald i
Institutet — »vargen i fårahuset», sade Ingres. Men populär blef han aldrig, och de unga
gingo ej i hans spår. Ensam som han lefvat dog han. Då erkände hans landsmän, att det
var en stor konstnär de förlorat. Hans konstnärliga kvarlåtenskap inbragte 340,000 fr. I
Louvre är han mycket väl representerad — äfven »Korsfararnes intåg» har ändtligen hamnat
där och utgör ett af prydnadsnumren i den moderna franska afdelningen. Och 30 år efter
hans död restes i ett lummigt hörn af Luxembourgparken hans monument (af Dalou), där
Tiden och Ryktet lagerkransa hans bild — hans hufvud har samma strama, militäriska
hållning och ansiktet samma slutna, högdragna uttryck som på det utmärkta själfporträttet i Louvre,
och en tjock yllehalsduk bär han virad om halsen, som då han gick här i lifvet, alltid rädd
att förkyla sig.
3.
Fyra år öfverlefde honom Ingres, död 1867, samma år som Cornelius.
Inför eftervärlden står Ingres hufvudsakligen som den energiske och
envise motståndaren till allt måleriskt sträfvande inom måleriet, »1’homme de la
résistance», »klassicismens gendarm», traditionernas despotiske förmyndare.
Han var en helstöpt människa, var sig lik från början till slut af sin långa
lefnad, hans tidigaste studier visade samma egenskaper som skulle utmärka
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
