Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
annan revolutionär tendens än den att studera djurens skaplynne liksom deras
kroppsbyggnad, vanor, sätt att röra sig och sätt att uttrycka glädje och hat,
lättja och liflighet. Hans uppfattning af rörelsen visar den största rent
instinktlika omedelbarhet — se hans lustiga springande elefant med dess
klumpiga rörelse, svansen rätt utsträckt och snabeln i ormvridning — men hans
kompositionssätt visade stark känsla för det monumentala, för kraftig verkan
i linier och former — se exempelvis de majestätiskt sittande lejonen utanför
Tuilerierna (från 1847). Man har liknat hans sätt att se djuren ined de
forn-assyriska mästarnes — mellan deras kraftfulla men schematiska stilisering
och Baryes realism är dock afståndet stort nog.
Liksom Delacroix hörde Barye länge till de omtvistade konstnärerna. Sedan salongsjuryn
refuserat hans >menageri>, afhöll han sig i 14 är frän att utställa, återvände först år 1850 till
salongen, vann då en lysande upprättelse, fick hedersmedaljen 1855 och kom till och med in
i Institutet. Han var ock en skicklig akvarellmålare ined stark naturkänsla och verkade äfven
på det konstindustriella området.
Tack vare det romantiska skedets genombrottsmän tog skulpturen
lifligare, uttrycksfullare former än den förut ägt, gick framåt i större frihet och
inom vidare gränser än dittills.
Det nya, romantiken medför inom arkitekturen, är att söka i det intresse,
den medförde för landets medeltidsbyggnader. Äfven de franska forskarne
fördes — närmast påverkade af sina engelska föregångare — från studiet af
hellenismen till gotiken. Skedets främste franska arkitekt Viollet-le-Duc (f. 1814,
d. 1879) var fullt ut lika intagen af den grekiska arkitekturen som någonsin
Schinkel eller Klenze men fann i olikhet med dem, att allt för många af
de moderna klassicisterna genom sitt servila formschema förkväfde den
grekiska anda, de ville lägga in i sitt verk. I sitt lands medeltidskonst såg han
liksom engelsmän och en del tyskar räddning ur de främmande formernas
tryck. Som samtidens främste gotikkännare gjorde Viollet-le-Duc genom sina
om de grundligaste kunskaper och det finaste förstående vittnande literära
arbeten epok i den medeltidshistoriska forskningen, och genom sina
restaureringsarbeten förde han gotikstudiet betydligt framåt och på djupet. Af de
bygnader, han ensamt eller gemensamt med Lassus återstälde, märkes
Sainte-Chapelle och senare Notre-Dame i Paris, dömen i S:t Denis och slottet
Pierrefond.
Den första gotikkyrka, som nu bygdes i Frankrike, S:t Clotilde i Paris,
— i Rhentraktens katedralers anda — hade till upphofsman Frans Gau, född
i Köln men verksam i Paris, dit han kommit som helt ung 1809 och där
han länge var inflytelserik både som utöfvande arkitekt och lärare. Bland
hans läijungar var Semper, som i Tyskland blef nydaningsmannen. Äfven
Gau var skicklig som återställare eller fullbordare af de under tidernas lopp
illa åtgångna bygnadsverken från medeltiden.
Äfven i Frankrike spred sig efter 1840-talet restaureringslustan. Den
medförde många gamla bygnadsminnens räddning från förfall eller
vandalism, mångas fullbordande samvetsgrant och värdigt. Men ett och annat
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
