Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FRANSKA GENOIfBROTTSMÄNNEN FRÅN 1880.
I en af de små byarne i skogen bosatte sig Théodore Rousseau år 1833,
snart kommo flera målare dit, och byns namn Barbizon blef för alla tider
inskrifvet i det moderna måleriets historia. Fontainebleau, som tre
århundraden förut varit den franska renässanskonstens högkvarter, fick ännu en gång
sitt namn förenadt med en konstens pånyttfödelse.
Fontainebleauskolan har blifvit det vanliga namnet på dessa målare, som
flyttade från Paris ut i naturen och som hade sitt högkvarter i Barbizon.
Några vistades där endast kortare tider för att sedan flytta sitt staffli och sitt
målarparaply till en annan ort, men de kommo dock igen både gärna och ofta.
Andra stannade där, sedan de väl hittat dit. De bodde hos bönderna eller i det
lilla primitiva värdshuset, där den nyanlände artisten hälsades välkommen med
fredspipan, fader Gannes värdshus, som dittills alltid varit rymligt nog men som
till dess ägares förvåning en vacker dag befanns otillräckligt. Det dröjde nu ej
länge, förrän platsens växande dragningskraft kom det ena nya artistherberget
att växa upp efter det andra.
Man lefde ett enkelt naturlif, gick klädd i blus och i träskor, om man
så ville, och tillbragte hela dagen vid staffliet i skogen, dit intet buller trängde
från yttervärlden — och ej häller ofta från artistvärlden i Paris, som dessa
naturens dyrkare voro glada att ha sluppit ifrån. I alla årstider och under
dagens alla timmar låg naturens bok där öppen att läsa. Och det var med
vördnad och med allvar, desse män lärde därur, en hvar på sitt sätt. Ju
mer de lefde sig in i naturen och i sig själfva, dess klarare blef för dem den
uppgift, de hade sig förelagd, dess säkrare deras hand, dess bättre lärde de
sig, ej blott att veta hvad de ville utan ock att kunna göra det de ville.
Ett af de vackraste kapitlen i den moderna konstens historia bildar det,
som behandlar Fontainebleaukretsen, dessa från allt slags reklammakeri fria,
allvarliga, djupt anlagda, om sin konst högt tänkande konstnärer, som lefde
utom all äflan och allt partigräl, i broderlig sämja under onda och goda dagar.
När kretsen småningom upplöstes, lämnade den som minne efter sig en mera
haltfull naturåskådning och naturskildring än den som rådde, då de först
begåfvo sig in i skogens förtrollning under de hundraåriga ekarna. Kretsens
båda stormän, Rousseau och Millet, blefvo båda bofasta i Barbizon, köpte sig
egna hus och stannade där till döddagar, och de hvila båda på den närbelägna
lilla kyrkogården i Chailly. I skogen är till deras minne rest ett monument,
»stenen vid Barbizon» kallad — deras bilder äro där uthuggna i stenblocket,
som ej bär någon annan inskrift än deras båda namn — det är det
värdigaste och det minst prålande minnesmärke öfver två af den moderna
konstutvecklingens främste bärare.
Hvad de sträfvade till, det låter nu för oss så enkelt och själfklart. De
ville detsamma som Constable, Old Crome och de andra engelsmännen, de
ville ej måla Italien utan hemlandet, ej heroisk natur utan räit och slätt sin
egen landsbygd, ej förskönad och förkonstlad natur utan »la nature vierge»,
men de ville ej häller gifva torr, exakt, prosaisk afbildning utan de ville
fånga och ge uttryck åt naturens lyrik, at det som låg bakom ytan, åt natu-
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
