Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE PEANBKA GENOMBEOTTSMÄNNEN FRÅN 1830.
fläckar i taflan, och inför naturen glömde han att han gärna ville förtjäna pengar
på sitt måleri och blef den konstnär, vår herre tänkt sig, när han satte
penseln i hans hand. På gamla dagar — då han blifvit maniererad och
öfverlefvat sin kraft — grämde det honom, att han spilt sitt lif på att måla
småkrafs. Han tröstade sig då genom att omgifva sig med gedigna konstsaker,
fajanser och väfnader och att pryda sin trädgård i Etretat med en gnistrande
blomsterprakt.
Frangois Daubigny (f. 1817, d. 1878) var yngre än kamraterna men hörde
— äfven han — till 1840-talets snillen.
En originel och tilldragande personlighet. I sin ungdom hade han lifnärt sig genom att
mila miniatyrer pä urtaflor och dosor. Han och en kamrat, som delade samma vindskammare,
beslöto en dag att resa till Italien. De gjorde ett häl i väggen, murade igen det sä, att endast
en liten springa blef öppen, och deponerade innanför denna springa hvarje slant, de kunde
spara ihop. Efter ett är knackade de sönder viggen, och dà befanns den samlade skatten uppgi
till 1,400 francs. Dagen dirpi voro de bida ungdomarne pà väg, men Italien lämnade inga spår
efter sig 1 Daubignys konst. Han debuterade pi salongen 1838 med’ ett landskap, var under
1840-talet »lofvande» och pi 1850-talet ansedd som en af de främsta.
Naturen kring Seine och Oise är hans område, företrädesvis
flodstränderna och de vida slätterna. Den odlade jorden tyckte han om att
framställa — fälten eller svala parkinteriörer, trädgårdar, vinberg, som breda sig
i det milda grå solskenet. Hans älsklingsårstider äro våren och försommaren,
då fruktträden blomma och säden böljar i ljus grönska, då floden bäddar
omkring sig med frisk vass och speglar en hög, mildt töckenblå himmel, då
i ljumma och fuktiga kvällar solen efter sin nedgång lämnat lena, mjuka
toner öfver flod och stränder. Daubigny var improvisatör liksom Diaz, men
hans lynne och uttryckssätt voro helt andra, han målade bredt och lugnt, i
stora drag, ej Diaz’ lek med glimrande färger, snarare en dragning till Corots
töckenhöljda drömstämningar.
Daubigny var friluftsman, lefde större delen af somrarne ute, miladc pi stränderna af
Oise eller ombord pi sin båt och kallades af befolkningen kapten. Var en lycklig natur, på
(famla dagar endast förargad öfver gikten och öfver amatöremas smak, di de trängdes i hans
atelier. Han satte höga priser på de skizzer — ofta hastigt gjorda stämningsskizzer — dem
lian ej ville skilja sig ifrån, och dem fick han också behålla, medan publiken slets om hans
atelier-taflor, dem han själf föraktade, och bestälde den ena reproduktionen efter den andra af just de
motiv, som han fann ointressanta och föga värda. Hans dröm var att fi mila uteslutande det
han ville, få måla för sitt eget nöje sådana taflor som ingen skulle vilja taga ifrån honom men
som skulle tillfredsställa hans eget konstnårssamvete. »De bästa taflor äro de, som ingen vill
köpa», var hans uttryck.
Mindre uppskattad, medan han lefde, var Chinlreuil (f. 1814, d. 1873), hvars
stämningsstudier ännu i dag göra sig förträffligt gällande. Utsökt delikatess
och personlig naturkänsla finner man i hans öfverlägsna tolkning af slättens,
de stora synviddernas stämningar, af de blommande fruktträden, af vårens
friskhet, af morgonens svalka i skogen.
I Constant Troyon (f. 1810, d. 65) hade Fontainebleaukretsen sin mästare
i djurframställningen. Troyon böljade — liksom Raffet, Dupré och Diaz —
som porslinsmålarlärling. Som landskapsmålare gjorde han ej snabba fram-
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
