Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
kärft tecknar 1700-talets preussiska stångpiskgeneraler med en skärpa, som
sträfvar till den största handgripliga verklighet, medan Meissonnier i Paris i
sina läckra kabinettsmålningar för luft-, ljus-, modell- och kostymstudiet
— allt detta förenadt — ett steg längre i intensiv och minutiös realism än
någon samtida gjort, medan Leys i Antwerpen väcker van Eycks och Qventin
Massys’ samtid till lif igen, med dess stela och kantiga figurer, dess hårda
teckning och plana färger, samtidigt växer i England denna drömmarnas,
legendernas konst, som söker förena det mest tålmodiga verklighetsafbildande
med ett modernt förfinadt känslolif och höga, poetiska tankar. Romantiken
är ej död, den endast söker nya former — liksom på sitt håll realismen.
»Att måla drömmar är en lek för barn och kvinnor, männen ha den
uppgift att måla verklighet», skref Zola 1866. Det skede, som tar sin böljan
vid seklets midt, är på samma gång som de historiska skolornas den
framryckande verklighetsskildringens tid. Hvardagsmåleriet, den prosaiska genren
böljar breda sig och fordra plats. I England är den hemvan sedan länge,
och för det tyska gemytet synes den enkom uppfunnen. Just vid denna tid
får Düsseldorfsgenren sin karaktär fastslagen, blir anekdotberättande, som
den engelska genren var, och får därtill en dosis sentimentalitet i arf från
den düsseldorfska romantiken. Målerisk skicklighet vinner den ock — Knauss’
rykte som realistisk genremålare daterar sig från medlet af 1850-talet,
samtidigt med det Piloty vinner rykte som realisten bland historiemålare och
Rietschel som realisten bland tyske statyskulptörer.
Det blef dock något smått med Düsseldorfsgenren, trots dess omtalade
realism gick den ur vägen för stora områden af lifvet. Fastän flera af dess
representativa bärare foro till Paris för att lära sig måla väl, så blef den en
provinskonst. Undras hvad en i Düsseldorf upplärd »Kleinmaler» sade, när
han fick se en sådan tafla som Antignas eldsvåda, som länge fanns att se
i Luxembourg — nu är den bortflyttad därifrån — modern som rusat upp
från sin säng och med barnet på armen rycker upp dörren och ser lågor
och rök stänga sig inne, det hela skildradt med robust manlig kraft, figurerna
hållna i naturlig storlek. Den realism, som nu bryter fram i Frankrike, är
på ett helt annat sätt dristig och våldsam än den tyska, som försynt och
stillsamt kommer tassande i tofflor. Vid seklets midt får detta nya uppslag
inom den franska konsten sin målsman i Courbet, som på salongen 1850
väcker skandal med sin »begrafning» — samma salong, där ock Antignas
eldsvåda representerar brutal verklighetskonst och där den habile Müllers
»Skräckregeringens sista offer» är en populär representant för den historiska konsten
i Delaroches anda. Courbet är nu »le terrible nouvateur», och han kommer
under det skede, som följer, att väcka mycken förargelse och mycken hätskhet,
till dess hans tid är ute och hans förargelseväckande verksamhet aflöses af
impressionismen, hvars bärare äfven öfvertaga rollen af förargare, af revoltmän
och banbrytare. Det kraftiga, stort, ibland rent af monumentalt hållna, ibland
brutala och vulgära verklighetsmåleriet bredde sig nu och förde nytta med
sig genom det studium af människan i hennes miljö, ej i en ateliers på för-
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
