Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ÅRHUNDRADETS MIDT.
3.
Det historiska måleriet sökte, som sagdt, vid denna tid i olika länder
nya uppgifter och upptog nya uttryckssätt.
Redan på 1830-talet hade Menzel och Meissonnier hvar på sitt håll
arbetat sig fram till erkännande. Så olika de båda än voro till ras och
skaplynne, den ene lika afgjordt brandenburgare som den andre fransman i
hvarje tum, så skulle båda få sin betydelse som framstegsmän inom en och
samma riktning.
Båda föddes 1815, båda måste från sin tidiga ungdom energiskt slita för
det dagliga brödet, båda voro till en början illustratörer, båda arbetade sig
efter eget hufvud fram till skarp och personlig iakttagelse af verkligheten och
båda gjorde sig kända som uppväckare af förgångna tider och dess
människor. De äro i öfvervägande grad förståndsmänniskor vida mer än
fantasimänniskor, utprägladt manliga naturer båda två — de ha öfver hufvud taget
båda förblifvit männens framställare, kvinnan intager en afgjordt undanskjuten
plats i deras alstring. Hufvuddraget i bådas karaktär är viljekraft och
seghet, de voro från första böljan sig själfva, satte in sin hela vilja på ett
mål och realiserade sitt ideal, en hvar på sitt sätt. Det är icke fråga om,
att ej Meissonnier af dem är den mest genombildade konstnären, hans smak
år mera förfinad, hans konstnärliga kultur djupare och fastare grundad. Men
Menzel är mera mångsidig, ser sig mera omkring i världen och är intresserad
af allt han ser, är i vida högre grad än Meissonnier försökare, nyhetsmakare.
Han har ock intagit en mera dominerande plats i sitt lands konstvärld än
Meissonnier, som lefde i en större konstrymd och i en helt annan slags täflan
än den som erbjöds Menzel i Berlin.
De träffades i Paris pä världsutställningen 1867. De högaktade hvarandras konst, och de
lära ha trifvits godt i hvarandras sällskap, fastän ingendera kunde den andres språk utan de
måste tala med tecken. Hvarandras motsatser voro de i mycket, den lille Meissonnier med det
langa skägget, smidig, elegant, såg närmast ut som en civilklädd kavalleriofficer, som var van
att sköta värjan snarare än penseln, den dvärglille Menzel, med sina korta ben och sitt stora
hufvud, sin buttra skolmästarmin, sin breda blanka panna och sin genomträngande blick bakom
glasögonen, var en absolut borgerlig uppenbarelse. Sedan dess har läng tid gått, Meissonnier är död
för ett tiotal år sedan, har öfvergått till historien och sitter nu i marmor som staty utanför
Louvre, väldig i sitt skägg och sin kåpa som en af Michelangelos profeter. Menzel lefver ännu
i Berlin, excellens och hedersborgare och en af stadens notabiliteter, en gengångare frän tider,
mycket olika den innevarande.
Adolf Menzels fader var litograf, från sitt 15:de år måste gossen förtjäna
sitt bröd och underhålla de sina. Till systematiskt studium fick han ej
mycken tid öfrig — endast en helt kort tid år 1833 gick han i antikskolan
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
