Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
Rastlöst produktiv och med en oerhörd lätthet att alstra fann Doré tid till att odla många
konstarter. Han målade stora taflor med bibliska eller illustrativa motiv (» Akrobatfamiljen >
1861, »Francesca da Rimini» 1863, senare »Moses inför Farao», »Neofyten m. fl.), men de väckte
föga bifall, verkade som förstoring af hans illustrationer — med dessas svagheter äfven förstorade
— och förblefvo osålda. Som skulptör debuterade han på salongen 1877 med »Parcen och
Amor», utstälde året därpå den liffulla och lefnadsglada jättevasen »La vigne» med massor af
uppför vasens brant klättrande putti, den dekorativa statyn »Natten», afsedd till gaskandelaber,
samt blef slutligen mästare till Dumas pères monument på Place Malesherbe. Att han ej blef
erkänd som målare bröt hans lefnadsmod, han var en af de konstnärer, som dö af konsten.
3.
Från Doré till Gustave Moreau, det är att gå från den flyktige
improvisa-tören, från ögonblickets man, som lider af att ej vinna omedelbart
erkännande, till drömmaren, som undviker hopen och sluter sig inne med sina
visioner i en egen värld, dit han ej gärna släpper in de nyfikna. Därifrån
var utsikt mot Greklands kuster och sagans land, och där fans Äladdins
grotta med all världens skatter.
Moreau är en främmande fågel bland sina-konstnårskamrater. Han talar
ett annat språk än de andra — sedan han väl upparbetat sitt eget
uttryckssätt. I sin förkärlek för tystnad i taflan, för stilla uttryck för känslan,
närmar han sig de engelska fantasimålarne — i kompositioner sådana som »Den
unge mannen och döden», som är besläktad med Watts — i andan fastän
ej i tekniken — och i »Skaldens klagan», som har något befryndadt med
Burne-Jones. Hans grekiska drömmar kunna draga tanken till Preller (Venus
seglande i snäckan t. ex.) och till Böcklin, fastän hos Moreau en helt annan
raskaraktär och helt andra kulturella förutsättningar taga sig uttryck. Och i sina
bizarra fargdrömmar, i sin låt vara allt annat än omedelbara och lätt
genomträngliga mystik, är han långt från alla samtida.
Gustave Moreau (f. 1826, d. 1898) debuterade 1853 efter afslutade
skolstudier med »Darius’ flykt efter slaget vid Arbela» och en stor komposition
ur Salomos höga visa. Nio år vistades han sedan i Italien, mestadels på
platser, som lågo utom resenärers vanliga stråkvägar. I början af 1860-talet
uppträder han med full själfständighet, blir uppmärksammad, får medaljer
och omtalas som en både talangfull och excentrisk målare.
En del af hans målningar äro hållna i ett enkelt och lugnt framställningssätt, tekniken
söker alls ej tilldraga sig uppmärksamhet på innehållets bekostnad. Bland dessa äro: »Edipos
och sfinxen» — sfinxen uppflugen på Edipos’ bröst i en ställning, som man ibland ser på
grekiska vasmålningar, och med sin kalla, hårda blick mötande hans djupa blick af vemod och
smärta. Den unge mannen, som går in i dödsriket i sin ungdoms blomstring — en grekiskt
formädel komposition, tillegnad minnet af Chassérieau, hvars stil öfvat direkt inflytande på Moreau.
Den unga grekiska flickan, bärande Orfeus’ afhuggna hufvud på hans lyra — lugnt vemod, stilla sorg
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
