Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
En halfskum, hög, tempelliknande sal i en rik och fantastisk österländsk arkitektur.
He-rodes sittande högt på sin tron, orörlig som en gudabild. En krigare står stel och rak med ett
långt svärd stödd mot golfvet. En flicka sitter vid tronens fot med en gitarr — men tyst är
det, rent af spöklikt tyst i den skumma salen, där glittrande prakt skymtar fram, hvar en
solstråle letar sig väg mellan hvair och kolonner. Och Salome dansar, röda rosor äro strödda på
golfvet, där hennes bara fot skall trampa, den hvita lotusblomman håller hon i sin hand som
en spira. Halfnaken är hon och bår ett öfverflöd af juveler kring armar, hals, bröst och länder.
På en af dessa kompositioner — »L apparition» kallad — ryggar hon tillbaka under dansen,
ty framför sig i luften ser hon Johannes’ bloddrypande hufvud stirra ut ur en gyllene glorias ring.
Gustave Moreaus stil — sådan den blef, då han frångick sitt lugna, släta,
dekorativa behandlingssätt — visar intryck från antika vas- och emalj
målningar, från mosaiker, från orientalisk och indisk guldsmedskonst. Hans
målningar gnistra och stråla som ett öppnadt juvelskrin, det är ingen fattig
palett, han använder, liksom vissa medeltidsmålare pryder han sina Figurer
med all .rikedomens prakt, kläder dem i de kostbaraste stofTer, öser med fulla
händer smycken öfver dem. Han skänker dem spektrets alla färger, färger af
rusande parfymdoft och kostbar rökelse, insätter dem i ett helt féeri af en bizarr
egenart. Också landskapen anordnar han yppigt, rikt och sällsamt, i harmoni
med figurerna — ett slags drömda landskap, hvilkas form men ännu mera
färger symbolisera stämningsinnehållet. Hans färgval är i hans senare arbeten
egendomligt nog, liksom färgbehandlingen. Arkitekturen liksom figurernas
dräkter utarbetar han med största flit och med den allra längst drifna
detalje-ring, liksom han utför sina personers ansikten med skärpa i ett ganska torrt
och tråkigt teckningssätt. Men på litet afstånd sedda verka hans bilder genom
deras intensiva koloristiska prakt och harmoni.
På världsutställningen 1878’ var Moreau godt representerad och fick då sin fjärde medalj
— han var alls ej motarbetad eller förföljd för irrlärighet. Men efter 1880, då han utstälde
Helena och Galatea, blef han en af enstöringarna bland pariskonstnärerna, utstälde hvarken
på salongerna eller ens separat — på världsutställningen 1889 förekommo likväl två af hans
oljemålningar i den historiska afdelningen — och hade föga gemenskap med världen utom
atelieren, där han höll sig innesluten med sina visioner af prakt och mystik, alltid mera
konstentusiast än naturbeundrare. Hans klassiska ämneskrets var det väl, som skaffade honom in
i Institutet och slutligen efter Delaunays död som lärare in i École des beaux arts. Efter sin
död har han blifvit representerad i Luxembourggalleriet af ett par småstycken i olja — Orfeus
fans där förut — och af 12 akvareller, som verka teckningar med pålagd färg, sparsam men
stark färg. Hans teckning är ganska opersonlig och röjer ej det intensiva modellstudium, som
plägar utmärka franska konstnärer.
Moreau var en konstnär för de raffinerade. Det fans tillräckligt många,
hvilkas antikt mytologiska bilder ej inneslöto några gåtor. Äfven genrebilder
ur det antika lifvet målades med förkärlek, än täckt och behagfullt med vackra
typer och smekande färger, än med så inträngande historisk trohet, som
forskningens dåvarande ståndpunkt medgaf. Till denna riktnings målare höra
Gleyre (»Orfeus’ död» på Luxembourg), Giraud (»Slafhandlaren»), Hamon (den
täcka genren »Min syster är icke hemma»), den förut bland skräckscensmålame
nämda Boulanger, som i sina bilder ur romerskt och pompejianskt hemlif och
gatlif (»Promenerande på grafgatan i Pompeji», »En middag hos Lukullus»
m. fi.) var en föregångare till Alma Tadema, och sist men ej sämst Gérome.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
