Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
Hvem målar då Frankrike, landsbygden, Paris, och hvem målar
fransmannen, bonden, herreklassen, salongsdamen, gatan, det moderna lifvet i dess
olika yttringar?
På ett område voro, som sagdt, målarne af romarskolan fullt moderna,
och det var på porträttets. Där fans styrka och gedigenhet, ofta nog
monumental kraft och lika fin som rättfram karaktäristik (Delaunay, Baudry,
Becker, Wencker, Jules Breton), där var omväxling nog från Cabanels, Cots
och andras mjuka, mondaina elegans, Richards kolorism och Henners typiska
färgskala till Gaillards själfständiga intimitet, från Chaplins delikatess till
Carolus Durans breda koloristiska behandling och Bonnats energiska sätt att
framställa modellen fristående, färdig att utgå ur ramen.
Gaillard — mästare i kopparsticket, »gravyrens Meissonnier», en af teknikens förnyare på
sitt område — målade själfulla porträtt med en Holbeinsk detaljkärlek. Gustave Richard
målade färgstarka porträtt i gamla mästares anda. Chaplin, en utsökt dekoratör, eftersökt som
sådan i Tuilerierna och Faubourg S:t Germain, målade med största delikatess i penselföringen
nymfer och amoriner, som lifligt påminna om Fragonard och Boucher, äfven i kropparnas
rosen-röda partier, målade täcka unga flickor i ljusa färger med blått och hvitt som hufvudtoner
och dessemellan porträtt af damer i utstuderade ställningar, äfven de med ett stänk af rococo,
en doft af puder och parfym. Carolus Duran blef företrädesvis, ehuru ej i samma grad som
Cabanel, damernas målare och var som sådan korrekt utan att visa sina modeller allt för
öfverdrifven artighet. Så bred hållning som Bonnat åstadkom i sin storstilade och ändå enkla
helfigursbild af mad. Pasca (1875) nådde Duran ej, men han är mera kolorist. Bonnat är eljes
företrädesvis männens målare, hans brutala, kraftfulla målningssätt lämpar sig bäst för äldre,
fårade ansikten, och det blef också en hel skara af samtidens ryktbarheter, han fick framställa
på sitt patenterade sätt, hufvudet i stark belysning mot en djup, varm, mörk bakgrund,
ansiktet med största skärpa utmodelleradt, mera skuret än måladt. Att hans officiella porträtt i
intim känsla ej gå upp mot dem, han målat för sitt eget nöje, behöfver ej sägas — till hans
allra bästa dukar hör den gamle målaren Léon Cogniets bild i Luxembourg.
Från porträttet till interiören, till den miljö, där dessa herrar och damer
lefde, borde steget ej vara långt. Och ändå hade den moderna interiören för
målarne varit ett nära nog förbisedt område.
Parisiskan hade i Alfred Stevens fått sin specielle målare, som visade
henne i sin miljö — i boudoiren, på visit, på gatan.
I en liten bok »Impressions sur la peinture», utgifven 1886, där Stevens
framställer en del aforismer — ej synnerligen originella, men väl belysande hans
ståndpunkt och ofta nog träffsäkra — uttalar han bland annat den åsikt, att »en
medelmåttig konstnär, som målat sin samtid, blir mera intressant för
eftervärlden än den, som — låt vara med större förmåga — målat en tid, som han ej
sett». »Historiska motiv,» yttrar han en annan gång, »ha blifvit uppfunna
den dag, då man ej längre intresserade sig för målningen i och för sig.»
Det som en målare bör måla, det är enligt hans enkla lära, människan, sådan
han ser henne med så skarpa och uppriktiga ögon, som stå till hans
förfogande, och framstäld med den största sanningskärlek, han kan åstadkomma.
Stevens’ smak förde honom till skildringar af mondaint lif och mondaina
typer. Den moderna salongsdamen från 1850- och 60-talen satte han som
en produkt af tidens kultur in i den miljö af läckra stoffer och färger, där
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
