Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
JULES BRETON: SKÖRDEN VÄLSIGNAS, sn bild från Artoi». Oljemålning (Pari». Luxembourg].
Breton är mera utprägladt målare än Millet, som hade sin styrka i
stämnings-teckningen med dess känsligt afvägda valörer och framför allt dess stora
perspektiv. Arbetet, hvilan, den enkla och sanna lyckan, landtlifvets och
landsbygdens poesi målar Breton. Han har själf växt upp i en frodig och mild
bygd, ej som Millet i ett grått och sträft landskap. De båda ha från
barndomen fört med sig helt olika förutsättningar. Bretons konst talar alltid om
friden och friskheten i denna rogifvande natur med dess mjuka linier, dess
dämpade färgtoner, dess slätter med doft af klöfver och nyslaget hö, och det
är mycket af den känsla, barndomsminnena medföra, i hans blick därpå,
något af den känsla, som fins hos Topelius, då han i vers eller prosa talar
om barndomshemmet. Det är kärleken, som satt penseln i Bretons hand;
och han har själf sagt sig ej blott »söka idealet i det sanna» utan ock »söka
den synliga skönhetens essence».
Redan 1849 började Breton utställa, och på 1850-talet har han sin konstnärliga karaktär
fullt utvecklad och sitt uttryckssätt fastslaget, liksom ämneskretsen naturligtvis är gifven:
hembygdens natur och folk i innerlig förening.
Arbetet på åkern, hvilostunden i skuggan af det lummiga trädet, flickornas dans kring
midsommarbålet, processionen genom åkrarna af hela byns befolkning med prästen i full
ornat under sin baldakin — det gäller det gamla bruket att säden skall välsignas innan den
skördas — det är Bretonska motiv. Ibland rena landskapsstämningar, 1 sin poetiska och intima
känslighet föregångare till Cazin, Billotte, Julius Paulsen, ibland karaktärsbilder, sådana som den
af den gamla bonden och hans hustru, som gå allvarliga med sina facklor i processionen, eller
den ståtliga »La glaneuse» (1877), bondkvinnan, som med medveten stolthet och kraft bär
sädes-kärfven på sin skuldra. Figuren är vacker i sina liniers rytm, i sitt plastiska lugn — man kan
godt i henne se en personifikation af den sunda, starka ungdomen, af rasens inneboende kraft.
Här fins intet vulgärt men väl detta medfödt plastiska i hållning och rörelser, som man ofta
är i tillfälle att lägga märke till hos fransyskan af folket, både hos bondkvinnorna och hos
fiskarflickorna på kusten. Men här som ofta har Breton fått fram stämningen genom att blanda
asfalt i alla färger, hvilket gör att många hans taflor redan nu se äldre ut än de äro. Den ståtliga
kärf-bärerskan verkar halfnegress med sin hudlarg af askgrått, blandadt med den evinnerliga bitumen.
Vill man ha Bretons konstnärslynne samladt i en enda duk, så finner man det i »Lärkan»
— den klara sommarmorgonen med hög blå himmel öfver fältet, där en helt ung flicka med en
skära i handen går fram, sjungande af fulla lungor. Den gamle mästaren har blifvit sin ung-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
