- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia under 19:de århundradet /
255

(1900) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.

doms ideal trogen och har förstått att bevara sin känslas renhet och skärhet. En äkta konstnär,
antingen han målar med färg eller med ord i sina små stämningsdikter. På äldre dagar har
han på allvar slagit sig ner i sin hembygd, där ock hans yngre broder, den gedigne,
förtjänstfulle landskapsmålaren Emile Breton är bosatt.

Courbet var fortfarande rastlöst produktiv. Någon gång hände det ännu
att han blef refuserad från salongerna — t. ex. 1863, då hans »Retour de la
conférence» — några mycket väl förplägade prästers hemvandring från
sammanträdet — afvisades såsom »stötande för den religiösa moralen». Men i regeln
utstälde han — landskap, djurbilder, genrer, porträtt. 1857 hade han åter fått
medalj. Han var en af Paris’ mest uppmärksammade målare, och hans
realism diskuterades ifrigt af kritiken.

För mången blef han aldrig annat än ett förargelsens tecken. Det hände fortfarande, att
han förklarades vara en humbug, och mer än en af hans målningar stämplades med ordet
»bouflonneri». Man saknade pietet mot hans barndomsbygd i »Begrafningen i Ornans» eller i
bilden med de hemvankande prästerna. Han är — liksom Delacroix var — »det fulas apostel»,
han rotar i smuts, han liar »intet spår af talang», yttrar 1864 E. Chesneau — samme man
som vid samma tillfälle varnade ungdomen för Millet. Courbet »saknar de allra första
egenskaper, en allvarlig målare bör fordra af sig själf», har Maxime du Camp sagt 1855. Man
stämplade realismen i hans badande kvinnor såsom »malpropre» och fann taflan vältaligt
förkunna den sanning, att ett bad kan vara högeligen nödvändigt. Man anmärkte på hans
figurers osköna ställningar liksom på motivens banalitet. Man hånade »mästarens» fåfänga — han
framstälde sig själf i sin atelier, omgifven af besökande herrar och damer och af ett vimmel af
åskådare med en halfnaken kvinlig modell som taflans ljuspunkt, och i den i själfva verket
ganska oförargliga taflan »Mötet» — mera känd under den skämtsamma titeln »Bonjour,
monsieur Courbet!» — visade han, med hvilken vördnad ban mottogs vid besök i sin hemtrakt.
Men äfven flertalet bland bclackorne erkände de vackra egenskaper, hans landskap och
djurbilder ägde. Där fann man friskhet och renhet i tonen, ärlig natursträfvan utan afsikUig eller
ofrivillig brutalitet, harmoni i hållning och kolorit. Räfven i räfsaxen, den döende hjorten och
främst hjortarnas gömställe i skogens 4jup omtalades som solida och äkta verk af en konstnär,
som likväl oftare framhölls som en humbug än som en mästare.

Man kan ej annat än .förundra sig öfver de strider, Courbets målningar väckte, öfver de
ideliga klagovisorna och de förvånansvärdt inskränkta omdömen, som litet emellan gjorde sig
hörda. Allt för ofta har Courbet blifvit bedömd mera efter sina teorier ån efter sina alster.
Äfven han är liksom de allra flesta af de samtida en lärling af gamla mästare, Caravaggio
och de spanska realisterna bilda hans utgångspunkt. Han böljar med att måla med asfalt,
blandad in i alla färger, i »Begrafningen» är färgen genomgående mustig, fet och oljig, till och
med luften är brun. Behandlingen är bred och kraftig, och — hvad som förvånar — man finner
ej spår af karrikatyr hos figurerna, och fulare än hvad folk är mest kan man ej finna dem.
Hos flickorna, som sålla säd i stugan (»Les cribleuses de blé», 1855), söker man förgäfves något
brutalt, taflan är märkligt ljust hållen, i hvitt, ljusrödt, ljusblått, en föregångare till det blonda
måleriet. Äfven »Bonjour, M. Courbet!» är ljust hållen och slätt målad men utan spår af
fri-luftsvalörer. I några hans dj urta flor härskar ännu asfalten, den stora hjortstriden t. ex. är
genomgående brun och tråkigt målad, den stora kotaflan »Siesta» saknar luftperspektiv, men
räfven i saxen är, fastän brun, konsekvent, vackert harmoniskt genomförd. »Remise des
che-vreuils» visar frisk grönska och omsorgsfullt detaljutförande, och äfven 1 små landskap
(exempelvis i den lilla skogsbilden från Jura, 1864, som var ett af Courbets nummer på
hundraårsutställningen 1900) öfverraskar han genom finhet och friskhet, genom frihet från asfalten, kall,
klar luftton öfver det hela. Han var alls ej fången i den teknik, han inlärt i ungdomen, hans
natursinne förblef friskt och mottagligt för intryck, liksom hans pensel var kraftfull och manlig.

Mycken fantasi ägde han ej. Han ser med nyktra ögon och målar
det han ser. Han är alls ej lyriker, han är en handfast, ärlig målare, en

255

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:37:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ngbildande/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free