Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
München förblef monuinentalmåleriets högkvarter i Tyskland. Man sökte
där allt fortfarande storhet i konsten, man var ej rädd för att våga, man
spände upp jättedukar, och man behandlade med förkärlek häfdernas stora
ämnen.
Kung Maximilians styrelse tycktes lika litet inom måleriet som inom
arkitekturen medföra den väntade uppblomstringen. Liksom byggnaderna vid
Maximilianstrasse stå för eftervärlden väggmålningarna i Nationalmuseet och
de väldiga dukarna i Maximilianeum såsom ej synnerligen lifvande exponenter
af tidens möjligheter. I Maximilianeum var meningen, att samtidens främsta
målare skulle framställa världshistoriens hufvudmoment. I 30 stora målningar
ha vi tillfälle att följa dessa — från pyramidbygget af Gustaf Richter till
slaget vid Leipzig af Peter Hess — och vi ha tillfälle att studera inflytandet
af de belgiska förebilderna i historisk uppfattning liksom i utförandet, i den
rika kompositionen, i hopandet af stofler, i koloriten. Man behöfver endast
kasta en blick på Pilotys »Ligans grundande» (1854) för att konstatera
öfverensstämmelsen. Det är möjligt, att man skulle spåra olikheter, om man
direkt från dessa målningar skyndade till Bruxelles för att jämföra med
Keysers och Gallaits — då intrycken af de belgiska och de tyska taflorna äro
ett par år gamla, ser man knappast någon olikhet mellan dem.
Karl von Piloty (f. 1826, d. 1886) är riktningens hufvudman och
medelpunkt i Tyskland.
Med >Seni inför Wallensteins lik> (1855) vann han den afgörande seger för det historiska
stoffmåleriet, som hans framställning af ligans bildande förberedt. Någon stark stämning ger
taflan knappast, det intryck, man för med sig frän den, är intrycket af att den är duktigt
mälad, men färgerna — blått, gult, rödt — ge ingen vacker harmoni, bisakerna tilldraga sig
minst lika mycken uppmärksamhet som de båda människor, som förekomma på taflan, den
fallne Wallenstein och den framför honom stående Seni. Piloty hade studerat någon tid i
Antwerpen och gjorde därpå flera resor till Kom. Han delade sig mellan klassiska motiv och
bilder ur 15- och 16-talens historia — »Nero på Roms ruiner», »Caesars död», den sistnämda
utan många distraherande bisaker, »Maria Stuarts dödsdom», »Wallensteins intåg i Kger», där
han i Wallensteins gestalt ger en god karaktärshild af fatalisten, som låter sig föras mot sitt
öde. Blek och grubblande sitter fältherren i sin bärstol, som bäres af soldaterna, stadens murar
och torn afteckna sig mot himlen — att tåget som bäst passerar öfver en kyrkogård mellan
grafstenarna är onekligen ej nödvändigt för stämningen. I fotografi gör den ganska lilla taflan
ett nästan monumentalt intryck — i allmänhet göra Pilotys och hela hans skolas alster en
mera imponerande verkan i stora fotografier än i original, och detta trots de koloristiska
egenskaper, man hos dem konstaterat.
Efter nämda arbeten följde »Germanikus’ triumftåg», där Piloty framstår som en ytterst
skicklig anordnare af en effektfull utstyrselscen.
Germanikus tagar i triumf genom Roms gator, förbi kejsaren, som sitter slapp och
sam-mansjunken på sin troil, förbi de förnäma damerna, omgifna af kavaljerer och slafvar — i
förgrunden de germanska fångarne, den gamle prästen, som ledes i skägget af en grinande knekt,
den trotsige unge kämpen i bojor, björnen med ring i nosen, den gamle sångaren, som kastat
sig ned pà marken med sin lyra invid en hög vapen och andra attributer, som fylla en ledig
plats på duken. Och som medelpunkt den blonda Thusnelda, keruskerhöfdingens gemål, som
går fram stolt och med sänkta ögon, det gyllene håret utslaget, och bredvid går hennes lille
son, som håller henne fast i klädningen och ser ond ut.
Det hela en med mycken patos gifven episod ur en opera, iscensatt med prakt, talang och
historisk detaljkunskap. Jag har aldrig sett papekadt, att Thusnelda och gossen påminna om
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
