Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
skarpa drag, att han måst fästa dem på duken, snarare att han diktat åt sig en motsättning
eller en komisk situation, som han i sin fantasi förstorar, utvidgar, gör pikant, humoristisk
eller känslig, allt som det passar sig. I sin mest älskvärda dager visar han sig, då han skildrar
en scen sådan som guldbröllopet, där vid festen i det gröna det gamla paret tråder dansen,
beskådade med vördnad och leende välvilja af yngre släktled, eller »Wie die Alten sungen, so
zwitschern die Jungen» — med dess lustiga iakttagelse af barnens sträfvan att visa världsvana
och courtoisie efter de äldres föredöme.
Knauss förde anekdotmåleriet in i en högre målerisk sfer än föregångarne — i jämförelse
med hans målningskonst är Spitzwegs och Schwinds barnslig och outvecklad. I Knauss’ bilder
är det likväl ej det måleriska, som dominerar, utan det är det intressanta innehållet,
karaktäristiken af figurerna. Han skulle ej blifvit den populäre målare, han är, om sä ej vore fallet.
Han är den satiriskt anlagde iakttagaren, som själf står utom det han skildrar.
Benjamin Vautier (f. i Schweiz 1829, sedan 1850 mestadels bosatt i Düsseldorf,
d. 1898) kompletterar honom, ej som målare, ty som sådan står han afgjordt
under Knauss, men som observator. Visserligen är äfven Vautier
anekdotberättare, men han är mera inne i det han framställer, verkar mera
omedelbar i sin iakttagelse och gör ej narr af sina modeller. Hans figurer göra sig
mindre omak för att roa åskådaren: hans gamla byskollärare med kalott och
pipa, hans vördiga klockargubbar, barbenta tjufpojkar, friska, rödkindade flickor.
»Danspausen» med flickorna i en rad, varma, uppspelta, väntande på att bli
uppbjudna, är kanske hans mest typiska verk.
Om Knauss representerar det satiriska och Vautier det hurtigt gemytliga
i düsseldorfsgenren, så kan man uppställa Karl Hübner (f. 1814, d. 1879) som
företrädare för dess sentimentalitet.
»Synderskan vid kyrkporten», där den hvilhårige gamle prästen tröstar den arma
kvinnan, som kyrkfolket går förbi med föraktfulla miner, är typisk för arten, så ock de bilder,
där sociala missförhållanden framdragas: Schlesiska väfvare, Höbners första uppseendeväckande
verk (1844), utvandrare taga afsked af sina föräldrars grafvar, utpantning, barn, som stjäla
bränsle i skogen, bonden, som, försvarande sin åker mot ett vildsvin, nedskjutes af skogvaktaren.
Det sociala tendensmåleriet — som i Tyskland haft sina mest typiska
representanter i Flüggen i Munchen och Danhauser i Wien — blir dock ej
rätt hemmastadt i düsseldorfskonsten, för hvilken en glädtig och harmlös blick
på lifvet och dess konflikter förblir karaktäriserande.
De ledande konstnärerna fingo naturligtvis sina efterföljare, som utvidgade
motivkretsen och miljön. Vautier, schweizaren, målade taflor från sitt
hemland men också från Schwaben och från Elsass. Rudolf Jordan målade
fiskarlifvet på Helgoland och nordsjökusten, amerikanaren Henry Ritter sökte
sina motiv i Hollands sjöstäder och fiskarboningar, Tidemand, som kom till
Düsseldorf 1837 och på allvar slog sig ner där 1845, införde den norska
folklifshilden liksom hans landsman Gude, som anlände 1841, blef den norske
fjordsnaturens främste norske tolk. I Tidemands och Gudes spår till
Düsseldorf följde norrmän och något senare en hel del svenskar och äfven några
finnar.
Det beskrifvande och berättande draget förblir utmärkande för skolan.
Hvarje figur i en tafla har något att berätta och sköter sin roll med rutin,
det tillfälliga, det osökta är däremot sällsynt, och det är ej ofta, dessa berät-
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
