Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYBKLAND INTILL 1880-TALET.
4.
Piloty — är det sagdt — komponerade i färg, däri låg skilnaden mellan
honom och de äldre tyskarna. Om detta blifvit sagdt om Makart, hade det
varit mera träffande. Hans Makart (f. i Salzburg 1840, d. i Wien 1884) är
färgglädjens målsman, hans målningars innehåll ligger i deras kolorit, hvad
taflan skall föreställa och hvilka personer, som där uppträda, det är för honom
en bisak, hans vänner gåfvo honom mer än en gång motivet, som passade
till hans färgfantasi. Hans konst bildar den diametrala motsatsen till det
filosofiska måleriet, där taflan konstrueras fram ur tankeinnehållet och där
det yttre är en bisak, idén hufvudsak. Makart är mera afgjordt målare än
någon af Tysklands konstnärer före honom under århundradet. Hans konst
är alltigenom sinnlig, konst för ögat. Prakt är hvad den vill, färgstyrka,
färgrikedom, färgrus.
Hvad han än målar — »Dödssynderna» (1868), Abundantiabilderna (i Nya pinakoteket),
»Katarina Cornaro mottager Venezias hyllning (1873, i Berlin), Karl V:s intåg i Antwerpen» (1878, i
Hamburg), »Sommaren» (i Dresden), »Kleopatra» — alltid är det anordningens och utförandets
prakt och naturligtvis äfven hans förmåga att behärska öfverflödet af färger och stofler, som
åstadkommer sensationen. Naturstudiet år ytligt, teckningen flyktig, karaktären, där sådan är
sökt, helt lösligt antydd, kostymen har alltid mer att säga än personen, som uppbär den.
Hvilken sammansättning af sammet, siden, guldbrokad, gyllene smycken, hvita slöjor, blänkande
harnesk, vapen, fanor,’ hästar och människor, klädda och oklädda, bildar ej »Karl V:s intåg»,
där Makart, helt och hållet obekymrad om historisk trovärdighet, lät en hop afklädda eller i
endast de mest genomskinliga slöjor höljda damer gå lösa på gatan framför och omkring den
unge kejsaren. Makart omgaf Kleopatra med ett öfvermätt af stoffer, som ej alla voro från det
gamla Egypten, Katarina Cornaros tillvaro flyttade han hundra år fram i tiden för att kunna
infatta henne i renässanskostym och renässansarkitektur. Äfven i denna tafla har man tillfälle
att studera Makarts typiska färgsammanställning: purpur och saftigt mörkblå sammet som
bakgrund för guldväfnad och brokad och för gyllenblonda kvinnohufvuden, för alla nyanser i gult
och rödt — vid »solsken, som lyser genom kålblad» har man liknat Makarts guldton. Djupa
bruna toner, marmor och guld, yppigt klart rödt och kallt lysande ljusblått saknas aldrig i
hans färgkompositioner. Han skydde inga tekniska knep, använde farliga fernissor för att fä
färgen att lysa, och man har därför spått hans målningars snara förstörelse, ty ärlighet varar
längst i målning. Ännu ha likväl ej olycksspådomarna gått i uppfyllelse — Makarts färger äro
sig lika i dag som för tjugo år sedan, om de ock mörknat något. Hans kvinnotyp, som på
Karl V:s intåg upprepas i flera exemplar, återkommer i Katarina Cornaro liksom i »Sommaren»,
där några unga kvinnor bada i en marmorbassång med renässansarkitektur och rosenbuskar
som bakgrund.
Med en djärf och stark alstringskraft, besatt af färgens dämon, målade Makart med ett
raseri, som p&minner om Delacroix i dennes arbetsifver. Och ändå spåras hos honom så föga
af känsla, af lidelse. Färgbacchanalen ger, trots öfverflödet, ej intryck af någon jublande glädje,
af hänsynslöst ungdomsmod, han bländar men värmer ej. Hans konst passade i Wien, där han
var bofast sedan 1869, det praktlystna och frivola Wien, där var »Katarina Cornaros» och
»Karl V:s intågs» framgång exempellös och där hörde Makarts atelierfester i kostym till societetens
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
