Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND INTILL 1880-TALET.
FEUERBACH: PIETA. Oljemålning (Schacks galleri, München).
stort dekorativa eller det genom uttrycket eller färgen själfulla och nobla. Hans kolorit växlar
efter ämnena, i >Pietà> är den enkel, allvarlig, i stora, samlade toner, >Medea» verkar kartong,
verkar nästan kolorerad sotteckning, i »Platos gästabud» gör den stilfulla omramningen (se
afbildningen här sid. 263) med dess fruktguirlander, masker, bockhufvuden på gyllene grund en
förträfflig verkan omkring taflans sparsamma färg, som dock alls ej är fattig. Den vackra
madonnastudien i Dresdengalleriet har en mättad, veneziansk, glödande kolorit.
För utkomsten målade Feuerbach i början af 1860-talet en hel rad mestadels små
idylliska taflor åt grefve Schack, den ende, som gjorde några beställningar af honom. Men efter
några år opponerade han sig mot mecenatens smak och återvände till sina stora ämnen och
stora dukar. 1873 blef han professor i Wien och öfverflyttade till den stad, där Makarts
janit-scharmusik i färger då utgjorde konstens högsta blomning. I »Amazonslaget» och »Titanernas
fall» gick han in på monumentalkonst med både säkerhet ocli storhet i anslaget, men väckte
ingen anklang och drog sig sårad tillbaka. Han hade öfverlefvat sin ungdom och sina illusioner,
han ägde ej sin vän Böcklins sunda lifskraft, seghet och förmåga att vara sig själf nog. Han
lefde oförstådd och dog däraf. Han hade kunnat säga som Overbeck i sin ungdom: »Jag mötte
aldrig någon återklang».
Feuerbach afled i Venezia, ensam på ett hotell. Efter hans död utgafs på trycket hans
själfbiografiska anteckningar »Ein Vermächtniss», och först med detta verk gick det upp för
hans landsmän, att denna stolta och känsliga konstnärsnatur varit värd ett bättre öde än det,
de unnat honom. När han utstält i Tyskland, hade han mest blifvit emottagen med glåpord,
ingen konstförening ville ha hans taflor, till muséer sålde han i lifstiden endast summa två,
och af dessa köptes den ena på storhertigens af Baden befallning och stäldes in i ett magasin.
»Platos gästabud» var den andra, den köptes för Berlins nationalgalleri 1878, ett inköp, som
väckte stark opposition. Efter Feuerbachs död ha gallerierna täflat om att tillägna sig hans
osàlda verk, och kritiken har utnämt honom till en af samtidens betydande mästare inom den
tyska konsten, en af klassicismens bärare i germansk anda. Det är endast synd, att han själf
ej fick någon glädje af detta erkännande.
Lifsglädjen var aldrig Feuerbachs sfer — hans konst präglas af mildt
vemod, af melankoli och ordlös resignation. Dessa epitet ha blifvit använda
på en annan samtida sydtysk målare, en af dem, som tidigt gjorde sig bekant
och berömd, men som har föga gemenskap med den nervöse och förnäme
Nordensvan, Konsthistoria. 36.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
