Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
skönhetsdyrkaren Feuerbach. »Smärtans poesi» är hos Gabriel Max använd
med Äntligt beräknande af effekten och uppblandad med ett långt ifrån ringa
mått af sensationsjäktande.
Gabriel Max (f. i Prag 1840) framträdde 1865 med »den heliga Julia», den ute på heden
korsfàsta vackra flickan i sin hvita dräkt. En ung romare lägger knäböjande sin blomsterkrans
vid korsets fot. Denna liksom Max’ följande bilder af lidandets och dödens poesi och fasa voro
vissa om publikens intresse: Gretchen framför madonnabilden, Gretchen i fängelset och Gretchen
som spöke uppenbarande sig för Faust, den blinda flickan, som vid ingången till katakomberna
lämnar de ankommande en lampa, den unga martyren på arenan — en tacksam blick uppåt,
hvarifrån en ros blifvit kastad ner till henne * — lejonbftiden (den brudklädda flickan i
lejonburen, lejonet har kastat henne till marken, utanför synes en ung man, flickans brudgum, med
en bössa), anatomen grubblande framför dissektionsbordet, dar den unga flickans lik väntar på
hans knif, vivisektorn, barnamörderskan, som hysteriskt trycker intill sig sitt barn, hvars bröst
hon genomstuckit med en nål — det är nästan Wiertz’ska motiv, som söka sin verkan mera i
motivets art än i det måleriska innehållet. Ett steg längre, och lian är inne på den hysteriska
extasens område i spiritisttaflan »En andehälsning».
Med >Jairi dotter» (1875) gaf Max en vacker och hälsosam motsättning till Richters stora
karamellstafla. Den enklaste anordning, Kristus sitter bredvid den helt unga flickans bädd,
fattar stilla hennes hand ocli ser henne lugnt, tankfullt in i ansiktet — ännu har hon ej lefvat
upp, det syns af flugan, som lugnt spatserar på hennes bara, magra arm — denna fluga, som
väckt så mycken förargelse såsom ej hemmahörande i den religiösa konsten. Betydligt mera
sötaktig var »Kristus botar ett sjukt barn», som hamnat i Berlins nationalgalleri, ocli likaså
»Sankta Cecilia» och flera af Max’ senare taflor. Till hans sensationsmålniugar få vi räkna både
det mycket omtalade »Kristushufvudct», som kunde blunda, och Kristus på korset med en slags
solförmörkelse bakom och nederst i kanten ett par krampaktigt knäppta händer, hvilkas ägare
man ej ser. Mera skämtsam var han, då han framstälde det första människoparet som ett
groteskt mellanting mellar apa och människa.
Hälst dröjer man bland Max’ verk vid hans små stämningar. Åtminstone fann man dem
för 20 år sedan både känsliga och vackert hållna i den grå tonskalan’ — svårmodiga
höststämningar, helst med en drömmande, ensam figur i stilla melankoli. Den nervösa
känsligheten är vida mera äkta i dess små stämningar än i de effektsökande bravurnumren. I den
omgifning af mflnchentaflor, man såg dem pä tyska utställningar, väckte de medkänsla hos
åskådaren och gjorde intryck af främlingar bland de andra taflorna. De voro i Tyskland
före-löparne till det moderna stämningsmälerict — en enhetlig stämning åstadkommen genom en
diskret och melankolisk färgsammanställning. Också Max’ mystik var före sin tid i München.
Engelska målare framstälde helig smärta, svàrmodigt svärmeri, stirrande andakt, själfullt någon
gång, själlöst andra gånger — dylikt skildrade också Max, ibland känsligt, än illustrativt
sensa-tionelt.
Hos ingen af detta skedes münchenkonstnärer gick studiet af gamla
mästare längre än hos Lenbach, ty han tillägnade sig både deras färg och deras
målningssätt ocli gick till och med så långt, att han sökte få sina taflor att
se lika gamla ut som de gamles.
Frans Lenbach (f. 1836) visade i sina ungdomsverk en för sin tid ganska hurtig
rättframhet i verklighetsstudiet — »Bönder flyende för oväder» 1858, »Italiensk herdegosse» 1860.
Herdegossen, som nu ses i Schacks galleri, ligger på rygg midt i solgasset, skyggande för
ögonen med ena armen. Bredt och saftigt är han målad i naturlig storlek. Inte är solskenet så
skarpt som i Kröyers eller Sorollas bilder från södern, men år 1860 målades det faktiskt ej
i Tyskland en så direkt och käck naturstudie som denna.
* Dylika romerska martyrmotiv voro ganska vanliga i Tyskland; 1883 utstälde Piloty »Under
arenan», Baur »Martyrens dotter», Grass »Begrafning i katakomberna».
282.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
