Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND INTILL 1880-TALET.
På 1860-talct fördes Lenbach in på grundligt studium af de gamle, då grefve Schack
uppdrog åt honom liksom åt åtskilliga andra målare att kopiera ett urval mästerverk i
Italiens och Spaniens gallerier. Lenbach gjorde åt honom 16 mästerliga kopior efter Tizian,
Rubens, Velasquez, Murillo, van Dyck o. fi. När han sedan slog in på att afbilda en lefvande
människa i stället för ett gammalt porträtt, höll han fast vid den teknik, han under
galleri-studierna tillägnat sig. Hans dukar fingo de gamles varma färgskala, den gula patina, ålder och
fernissa lägga öfver färgerna, den djlipa bakgrund, ur hvilken ansiktets ljuspartier växa fram.
Det var ingen ytlig efterhärmning han åstadkom. Och det som var Lenbachs eget i hans porträtt,
det var blickens, reflexionens, karaktäristikeiis skärpa, förmågan att fånga och betona det
dominerande i en persons utseende. Äfven i målningssättet framträder detta skarpa betonande af
det hufvudsakliga, bisakerna i taflan kunde vara helt lätt antydda, skizzerade, medan all kraft
var samlad i ansiktets karaktär
och allra mest i ögonens uttryck.
Inför vissa porträtt af Lenbach
måste man påminna sig Delacroix’
sats: >Man skall måla upp
taflan med en kvast, men man skall
afsluta den med en knappnål.»
Med genomträngande skärpa
återger Lenbach gamla mäns fårade
ansikten, lyckas bäst med
representanter för det kalla, skarpa
förståndet, mindre väl med
känslomänniskor. Främst har han
blifvit Bismarcks porträttör, har en
gång för alla fastslagit
järnkan-slärns typ i en mångfald af
målningar och teckningar. Näst
Bismarck ha kejsar Wilhelm I och
Moltke varit de modeller, hnn med
största förkärlek behandlat,
dessutom har han målat påfven Leo
XIII, Ludvig I på gamla dagar.
Gladstone, Minghetti, Hichard
Wagner m. fl. Om något slags
Idealiserande af personens utseende
blir det ej fråga, Lenbach
öfver-slätar ingen rynka, lifvar ej upp
en trött blick, ser djupt och
analyserar skarpt och med kall
beräkning. Han flyttar alltid personen
bort ifrån dess dagliga lif och
sysselsättning, målar honom aldrig i hans
miljö, aldrig med några förklarande attribut, placerar honom med en mörk vägg som bakgrund i skarp
atelierbelysning, ej i nyktert dagsljus, såsom Bonnat placerar sina modeller, utan i en belysning, som
om den fölle genom gult fönsterglas. Färgskalan är pà förhand bestämd och modellens karnation
lämpas därefter, i stället för att andra samvetsgranna porträttmålare lämpa sin palett efter
modellen. Den gula, torra, blodfattiga färg, man finner i flera af Lenbachs porträtt (t. ex. af påfven och
af prins Luitpold af Hayern). den känner man igen från Tizians porträtt af Karl V i Gamla
pinakoteket och från Velasquez’ bild af Filip IV, som Lenbach kopierat åt Schack. Björnstjerne
Björnson är i Werenskiolds rättframma tolkning en man med frisk, rödlätt hy, en färg
fullkomligt främmande for Lenbachs palett, äfven då han målade Björnsons porträtt och gaf
honom samma pä förhand beredda ansiktsfärg som de andra herrarne fingo. Hur fjärran
283
LENBACH: BISMARCK. Oljemålning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
