Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
mästaren kan vara från enkel naturafbildning visar Frithiof Nansens alltigenom konstlade
porträtt. Ansträngningen att karaktärisera är alltför uppenbar i flera hans arbeten frän senare
tid. Lenbachs damporträtt intressera föga, den mondaina elegansen är ej denne robusta,
utprägladt manlige karaktäristikers område. Ej heller för barnslig naivitet liar han osökta uttryck.
Lenbach har i Tyskland blifvit utnämd till samtidens främste porträttmålare, hans tyska
biografer skrifva om honom på knä och tala med hänförelse om det »Heldenepos», hans
porträttgalleri utgör. I Munchen har han blifvit en af förarne och utställer på ärsexpositionen i sin
egen afdelning med elegant renässansmöbleriug och konstrikt afvägd, dämpad belysning. Utom
Tyskland gör han sig ej så öfverlägset gällande.
Trots det att Lenbach i sitt sätt att måla lånat mera än han skapat och
i väl hög grad haft gamla mästare till medarbetare, så betecknar han genom
sin analytiska styrka, sin koncentreringsförmåga en af spetsarna i det tyska
måleriet. Han hör med lif och själ samman med Munchen. Ingenstädes
stod vördnaden för de gamla så högt som där, ingenstädes imiterades de
heller så konsekvent. Resultatet blef att man lärde sig måla bättre än förut
— däri låg framsteget — ett mindre godt resultat blef, att öfver skolan spreds
en gallerifärg, de gamles genom tidens och fernissans åverkan på färgerna
allt mera skärpta bruna asfaltton. »Münchensås» blef ett speord, som hördes
långt utom Tysklands gränser. Det bästa resultatet af denna dyrkan af det
gamla blef den protest, som naturnödvändigt måste följa, mot gallerisjukan,
mot det själfuppgifvande, som genomgick riktningen. Många flera målare än
Lenbach hade valt att se med andras ögon, men alla hade ej hans genialitet,
om ock flera gjorde goda pastischer. Lenbach förde gallerimåleriet till sin
spets, längre kunde det ej komma.
Den mest modernt anlagda af skolcheferna i München på denna tid var
Artur von Ramberg (f. 1819, d. 1875). Han hade varit rättrogen historiemålare
och är representerad i Maximilianeum, men vid sidan af hjältar i pipkrage
och trikåer införde han i måleriet moderna herrar och damer, och ban gjorde
detta så utan denna retsamma naturalism, tiden var så rädd för, att till och
med de konservativa funno sig belåtna. Hans båda älskande, som mötas på
sjön i hvar sin båt en stilla sommarkväll, visa enligt Reber, som gärna
jämför tysk konst med fransk för att fastslå den förstnämdas öfverlägsenhet, »en
sanning, poesi och ideal skönhet, om hvilken ingen modern målare i
Frankrike eller Belgien har en aning.»
Ur. Rambergs atelier utgingo bland andra Albert Keller, salongslifvets
målare bland de yngre münchenmästarne, och Wilhelm Leibl,
bondemålaren.
Leibl (f. 1844 i Köln) hade debuterat 1869 i München med en
atelier-scen, framställande två af hans kamrater betraktande kopparstick.
Fransmännens — framför allt Courbets — bidrag till samma utställning drogo
honom till Paris. Där fick han medalj på salongen .1870, reste därifrån, när
kriget utbröt, men hade då sin väg utstakad — hans konstnärliga karaktär
var redan förut fastslagen.
Leibl är liksom Menzel den typiske realisten. Han har ej visat sig äga
fantasi men väl skarp och omedelbar naturiakttagelse och har satt sin ära i
284.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
