Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
hustrun med korgen på ryggen, grof och klumpig i sina träskor, alls ej — som
det blifvit sagdt — stötande genom smaklös och vulgär uppfattning. Hon
är allt annat än ful, hon har en kraftig, ren profil, och det är öfver henne
ett uttryck af styrka och lefnadslust. Antoine Vollon var för öfrigt en
öfverlägsen kolorist och jämte Philippe Rousseau sin tids främsta stillebensmålare.
Som den moderna realismens representativa målare vid tiden omkring
1880 och som exponent för riktningen i dess bästa sträfvan har
Bastien-Lepage ofta blifvit nämd. Då han uppträdde var friluftsmåleriets princip
redan erkänd bland konstnärerna, och det gälde nu endast att tillämpa den.
Bastien-Lepage blef aldrig motarbetad eller misskänd som Millet, hvars direkta
ättling han blifvit kallad, fast likheten dem emellan endast är den, att båda
målade bondfolk och båda målade efter egen erfarenhet. Bastien-Lepage var
individualist och detaljist, Millet var syntetiker och epiker.
Jules Bastien-Lepage (f. 1848, d. 1884) började — efter att ha tillägnat sig en solid teknisk
underbygnad — som porträttmålare, och han började med att måla de människor, som stodo
honom närmast och dem han bäst kände. Han debuterade på salongen 1874 med sin farfaders
porträtt — den gamle mannen sitter, i sin stol ute i det gröna med snusnäsduken utbredd öfver
knäna och snusdosan till hands. Året förut hade den unge akademieleven förgäfves täflat om
Rompriset genom att måla »Priamos inför Akilles». Man minns Courbcts uttryck om
Romstipen-dlaterna: »Hvarför skickar man de stackars satarne dit? Ha de då ingen hemort?»
Bastien-Lepage hade lyckligtvis ett hem, som han växt fast vid och som han aldrig växte
ifrån. I Damvillcrs, den lilla byn i Lothringen, var han född, dit vände han gång på gång
tillbaka från hufvudstaden, och där målade han de taflor, med hvilka det moderna bondemåleriet
och friluftsmåleriet faktiskt slog igenom i Paris. Höbergningen (»Les foius», 1878) med dess
varma sommarluft, dess doft af nyslaget hö och dess uttröttade arbetspar, mannen sofvande
som en stock, där han slängt sig raklång på rygg i gräset med hatten öfver ansiktet, kvinnan
sittande tanketom och dåsande med händerna tungt hvilande i skötet och utsträkta ben.
»Oktober», potatisskörden, är i alla afseenden typisk för tidens fordringar på en verklighetsstudie.
Slutligen (1883) »Kärlek i byn», bondpojken och flickan, båda lika oskuldsfullt tölpiga, där de stå
på hvar sin sida om staketet, nästan med ryggen mot hvarandra — det går trögt med det,
som de båda vilja säga och höra. Men det finns ej spår af karrikatyr i framställningen, icke
något af det, som Knauss eller en annan tysk »karaktäristiker» skulle lagt ln i figurerna. Det
finns lika litet något drag af svärmeri i landskapet och stämningen, ingenting år särskildt
anordnadt för det unga parets skull. Hvardagens vanliga grå himmel sveper öfver ängarna och byn.
Från Damviilers äro ock Bastiens »pappa Jacques» med sin vedbörda i skogen, tiggaren (nu i
Glyptoteket, Köbenhavn) och den mycket uppmärksammade »Jeanne d’Arc», framstäld då hon
i trädgården lyssnar till anderösterna och ser himmelska uppenbarelser. Realitet och legend
äro här djäft sammanförda, Jeanne är en fattig fransk bondflicka i dessas vanliga nutida dräkt
och omgifning. Men hennes ögon se med. ett egendomligt inåtvändt uttryck. Hur synerna i
hennes inre få kroppslig gestalt, skildras helt osökt och åskådligt. Att synerna sväfva bakom
Jeanne, är nog en svaghet i anordningen — på en karrikatyr öfver taflan stod hon och höll en
liten nackspegcl i sin utsträckta hand.
Hur mycket uppseende dessa taflor än gjorde, hur öfverlägset säkert och osökt känsligt
de än voro målade, så ville ingen köpa dem, målaren gick ej amatörernas smak till mötes —
ej ens i statens samlingar blef han representerad förr än efter sin död. För Iefvebrödets skull
började han måla små porträtt och uppenbarade i dessa en helt annan sida af sin talang än
i bondelifsbilderna. Här var han elegant, mondain, en gång — i det bekanta profilporträttct af
Sarah Bernhardt — till och med extravagant i porträttets hela anordning och hållning liksom i
färgskalan — hvitt och ljusgult som genoingående färger, de delikata stoffcrna behandlade med
raffinemang. Utan petighet men ändå med största omsorg och finhet äro dessa små porträtt målade:
302.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
