Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
4.
Frankrike har nu länge varit föregångslandet, den franska konsten visar
väg, dess utveckling betecknar den moderna konstens utveckling öfver hufvud.
Paris är ännu konstens hufvudstad, som sätter en ära i att bjuda gästfrihet åt
talangen, hvarifrån den än är bördig, och att komma främlingen att betrakta
Frankrike som sitt andra fosterland.
Från Paris gå de moderna riktningarna ut öfver världen. I de
germanska länderna mötas de i regeln med misstroende, och England håller sig i
möjligaste mån utanför det franska inflytandet, medan i södern däremot
jordmånen tyckes beredd och skörden snart drifves upp. Såväl för italienare som
för spanjorer, i dessa länder, där man lefver mera ute än i de nordliga
luftstrecken, synes friluftsmåleriet vara en helt naturlig sak, och de moderna
experimenten med färgernas uppdrifvande i ljus och kraft falla i god jord i det brännande
solskenets, de starka färgernas länder. Sydländingens måleri är brokigt,
glödande, högröstadt, medan nordbons är stillsamt, drömmande, tystlåtet.
Spanjorernas lystnad efter det, som tjurfäktningarna bjuda dem, återspeglas äfven i
dess måleri: grymhet och prakt. Det är lika litet en slump, att det är från
Spanien, de moderna jättedukarne med stark, dyster kolorit och lidelsefulla,
gärna upprörande ämnen kommo, som att där föddes den virtuoskonst, som
frossar i rika stoffer, i glödande sol öfver arkitekturens prakt, det hela
skildradt med lekfull, virtuosmässig pensel.
Inför utlandet representerades de båda riktningarna på världsutställningen
1878, den ena af den redan aflidne Fortunys lefnadsglada konst, den andra
af Francisco Pradilla (f. 1847), som då bröt igenom som monumentalmålare.
Stort, grått, starkt i stämning, behärskadt i behandlingen skildrade han Johanna den
vansinniga, då hon förde sin gemåls lik till hans sista hviloplats. Likbåren har blifvit nedsatt
midt på en öde slätt, stora vaxljus äro stälda omkring den, lågorna fladdra för blåsten, och nu
står den sinnessjuka änkan i sin sorgdräkt och stirrar med tomma ögon på den svarta kistan,
där hennes lif är inneslutet. I motivet, behandlingen, stämningen var taflan en Jean Paul Laurens
i stort, mera kraftig i utförandet än Laurens’ egna verk.
Genom denna målning och den därpå följande paradtaflan »Granadas kapitulation»
påverkade Pradilla både franska och i ännu högre grad tyska målare. Han förde historiemålningen
ut i friluft och från Pilotys asfalt till en grå, kraftig men enkel färgskala. Ett liknande
behandlingssätt, duktigt naturstudium och stark färgbehandling träffas hos flere spanjorer, exempelvis
hos Louis Alvarez (»Filip II:s hviloplats i Escorial» i Berlin). Som typiska för skräckmåleriet
i stor skala kunna nämnas Casados’ »Klockorna i Huesca» med ett öfverflöd af afhuggna
människo-hufvuden och Juan Lunas väldiga duk »Spoliarium», en bild från arenan efter ändadt skådespel:
de döda gladiatorerna släpas ut öfver det blodiga stengolfvet, man lyser med facklor bland högar
af lik, folk kommer dit och söker, sörjande kvinnor och barn, det hela en bild af skräck och
fasa. Benliure y Gils jättemålning »Vision i Kolosseum», de dödas nattliga gudstjänst i ruinen,
är en barntafla, jämförd med de öfriga, fulla af blodlukt och likstank, med ohejdadt begär efter
våldsamma effekter. Bland skickliga historiemålare är Checa känd genom sin »Romersk
kappkörning», »Pompejis sista dag» m. m.
312.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
