Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÖRMÅLERIETS GENOMBROTT.
blod in i den gamla världens konst, det ha vi ännu ej fått se. Den är så i
böljan af sin växts år, att en närmare karaktärisering af dess egenart bör
uppskjutas till dess tjugonde århundradets konsthistoria skrifves.
»Våra unga konstnärer», skref Georg Brandes från Berlin under världsutställningen 1878,
»som flögo till Paris strax då utställningen öppnades, ha vändt tillbaka, och det är intressant
att höra dem tala. Ett intryck — det af den franska konstens oerhörda, öfverväldigande
öfverlägsenhet. För första gången ha dessa unga tyska målare sett främmande konst vid sidan af
deras eget lands, och intrycket är djupt på alla dem, som verkligen äro unga, det vill säga:
som ej ha något intresse att förneka eller bortresonera sina intryck till fördel för den
patriotiska frasen. Om man gent emot dem försöker en antydan om att skilnaden åtminstone delvis
är en nationalitetsskilnad, får man strax af deras sanningskärlek svaret: »nej, nej, den är en
gradskilnad, intet annat, fransmännen måla hundra gånger bättre än vi». Detta öppna, ärliga
erkännande är ett godt varsel för den yngsta generationens sträfvan ...»
Kriget 1870—71 hade medfört ett afbrott i förbindelsen mellan fransk
och tysk konst. De år, som närmast följde och som inom Frankrikes konst
utmärkte sig för nya, kraftiga tag, för det sunda, energiska naturstudiet i en
omfattning, som ej förekommit i mannaminne, de hade i Munchen varit en
tid af prakt- och stoffmåleri och af museistudier och i Berlin en tid af
stampande på en och samma fläck i de gamla skolformerna med rötter i det
franska salongsmåleriet men ofta utan dettas tekniska säkerhet, en tid af
konstnärlig tvekan och därtill af en viss oro hos de unga, som kände, att de ville
något annat än hvad som erbjöds dem. Åter stod det tyska måleriet på en
sådan punkt, att det blef sagdt om de unga talangerna, att de »gerne möchten
aber nicht recht können».
Den ledande kritiken skref emot »Bealismus» och »Naturalismusi, framhöll att tyskarna
varit och skulle förblifva den konstledande nationen och varnade för franskt lättsinne. Till och
med i Tysklands främsta konstorgan, Zeitschrift för bildende Kunst, fick man under 1883 och
84 läsa sådant nonsens som att Frankrikes konst var på förfall, att realisterna (Bastien-Lepage
nämndes som ett exempel) göra allt, som i verkligheten är vackert, afskyvärdt, att naturalismens
farkost drifver utan roder, att impressionismen, hvars orsak endast var »Sensationsbedürfniss»
var rena vansinnet. Att Manet var en humbug och fuskare sades där ännu efter hans död,
han liksom Zola var »smutsens och trivialitetens» banerförare. Af de tyska målarnc ansågs
Menzel mest som en tusenkonstnär, men man uppskattade föga betydelsen af hans
naturskildrings exakta skärpa. Man högaktade Knauss, men beundrade Gustaf Richter, Kiesel och de
andra, som målade vackra flickor. Gussows realism kunde man gilla, fastän redan den gick
väl långt på sidan om idealet. På samma gång som man var rådd för franskt inflytande och
för naturalism, var man blind för det verkligt germanska i den fantasikonst, som höll på att
arbeta sig fram. Böcklin tog man ej på allvar, då han var djärf nog att skicka taflor till Berlin,
Max Klinger blef utskrattad och hånad och till och med Richard Wagner var ännu en omstridd
storhet — han slog igenom i Berlin först 1881.
I Munchen lefde man under galleritraditionernas bann. Munchen —
heter det i konservativa tyska konsthistoriska arbeten — hade längre än någon
annan skola bevarat idealen. Där hade man lärt sig måla med starka och
praktfulla färger och frossa i delikata stoffer, men dörrarne ut till naturen
höll man omsorgsfullt stängda. Det var Lenbachs triumftid och de tyska
renässansinteriörernas, brunt var den genomgående färgen. De tyska
stude-Nordentvan, Konsthistoria. 41.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
