Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
intet för att hålla uppe. Han hade där framstält Kristus på vandring, i gyllene skrud och krona
och med glorian om det tankfulla, allvarliga ansiktet, i handen en lykta med brinnande ljus.
Han stannar vid en stugas dörr och knackar pä. Meningen är tydlig nog: det är kristendomen,
som upplyser världen. Efter denna taflas fullbordande reste Hunt till Palestina och lefde där
många år i ensamma meditationer och flitigt arbete.
De kanske mest karaktäristiska prof på hans religiösa idémåleri äro >Dödens skugga» och
»Oskuldens triumf». Den förra visar Kristus som en ung timmerman i sitt hem. Trött efter
arbetet rätar han ut sin kropp och sträcker ut sina båda armar — skuggan, som då faller pà
väggen bakom, ger konturerna af den korsfäste. Bredvid honom sitter modern i orientalisk
dräkt, betraktande de tre konungarnas kostliga gåfvor, dem hon plockat fram ur en kista. Med
mycken möda är hela lokalen realistiskt framstäld, Kristi kropp är lika ängsligt mikroskopiskt
utarbetad som allt det symboliska är med omsorg uttänkt. Glorian kring Kristi hufvud bildas
sålunda af ett bågfönster, genom hvilket solen lyser in, spikarna i den korsfästes händer af de
pä väggen upphängda bultarna o. s. v. »Oskuldens triumf» visar den heliga familjen på flykt
till Egypten. Josef går förut och drar åsnan efter sig, Maria — en strålande vacker ung
österländsk kvinna — håller på sitt knä sin nakna, käcka gosse, som böjer sig bakåt för att leka
med sina följeslagare. Ty omkring honom sväfva alla de dödade barnen från Betlehem i hvita
kläder, med glorior om sina hufvuden och med pärlor och blommor. Några af dem lia ännu
ej rätt vaknat till sitt nya lif, en skugga af dödsfasa hvilar ännu öfver dem, ett par gnugga sig
som yrvakna i ögonen med sina små knubbiga händer, de äro just anlända, ha ännu ej hunnit
fä sina hvita kläder och deras gloria kommer sakta sväfvande ner till dem. Det hela är den
mest älskliga och barnsligt trohjärtade fantasi.
Svårare att förstå är ett tankemåleri, sådant som i den i öknen vid Döda hafvet målade
»Syndabocken», som lär skola symbolisera folkets syndaskuld — taflan visar en gammal bock,
som håller på att sjunka i sanden vid sjöstranden, där lämningar efter hans förut omkomna
olycksbroder sticka upp.
Den nästan fotografiskt noggranna naturafbildningen, af hvaije grässtrå, hvarje smycke,
mönstret på en matta, till och med hårstråna på Kristi bröst och ben i »Dödens skugga», svär pà
ett egendomligt sätt emot det fantastiska, sagoaktiga i dessa verk. Watts’ yttrande om Hunt
och om sig själf, att de »målade idéer, icke föremål», slår mera in på hans eget mätningssätt än
pä Hunts. Den utpinade teckningen tröttar, och den är dock mycket öfverlägsen färgen. Äfven
i det afseende är Hunt den för riktningen mest representative, att lian konsekvent följer
metoden att måla hvarje bit af sin tafla med naturen för ögonen och att afsätta hvarje lokalfärg
på duken i all dess styrka och glans. Men till att förmedla tonerna genom luftstudiet, att se
och fasthålla deras inbördes styrka, därtill förslog ej hans engelska underbvgnad. De alla lika
starka lokalfärgerna ge en orolig verkan. Men detaljarbetets ciselering är häpnadsväckande.
Med »Oskuldens triumf» var han sysselsatt i tio år.
I »Samvetets uppvaknande» har han gifvit en moraliserande bild i nutidskostym — den
unga kvinnan, som, när hennes älskare råkar spela på pianot en sång, som väcker
barndomsminnen, med en frånvarande och vidtskådande blick vrider sig ur hans famn. Målaren glömmer
ej att genom de uppslagna noterna på pianot underrätta åskådaren om, hvilket stycke det är,
som har denna förmåga att väcka samvetet. I små landskap har Holman Hunt gifvit nobelt
och äkta kända naturintryck.
Hunt liksom Madox Brown och äfven Millais leddes mera af förståndet
än af känslan. Deras konst är beräkning, tankeinnehåll mera än ingifvelse.
Till helt andra områden än det, där dessa tre lefde, fördes konsten af den
fjärde i kretsen, af Dante Gabriel Rossetti (f. 1828, d. 1882).
Han var, som här ofvan är nämdt, af italiensk familj, var en kvinligt vek, älskvärd,
nervös ung man, skald till sin hela anläggning, lyriker, drömmare i sin målning liksom i sin
diktning. Han studerade i akademiens antikskola men tycks ej funnit någon trefnad där, hade
1847 atelier tillsammans med Hunt, var 1848 elev af Madox Brown — de båda förblefvo
ständigt vänner och Browns föredöme i själfständighet tyckes ha inverkat på hans yngre kamrat.
330.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
