Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
Naturligtvis fingo dessa idé- och legendmålare sina epigoner, som, äfven
de, målade tankfulla riddare och drömmande, in i det oändliga stirrande och
affekteradt söta jungfrur. Epigonerna upptogo mästarnes ämnen liksom deras
uttryckssätt — ofta utan deras innerlighet i känsla och uttryck, de tillägnade
sig den riktning, som var på modet, ibland med smidighet och känsla, oftare
utan förebildernas tro på sin sak, utan deras religiösa och moraliska
hänförelse. Att ej blott typerna utan ock djupsinnet i dessa andrahandsbilder
förefaller lånadt, är ej att undra på, och ibland kan man misstänka, att ej
ens målarne själfva liaft klart för sig, hvilka djupsinnigheter de velat inlägga
i sitt verk.
Den prerafaclitiska kvinnotypen har1 gått igen i det oändliga i teckning ännu mera än i
målning, den har trängt långt utom England och har blifvit både innehållstom och till
odräglighet affekterad. Burne-Jones’ änglar ha i oroväckande grad förökat sig, det var knappt mer än
ett år sedan Rossettis Beatrice gick igen såsom jungfru Maria på »bebådelsen» af Greiffenhagen,
och Burne-Jones’ sofvande flicka, lutande sig mot en vägg, bibehöll samma ställning på »The
beautiful castle» af Byam Shaw.
Vackra och känsliga legendtaflor ha blifvit gjorda af Waterhouse (f. 1849,
debuterade 1874 med en framställning af »Sömnen och döden» och har sedan
målat den från Stockholmsutställningen bekanta »La belle dame sans merci»,
1893, ungmön som binder riddaren med sitt hår, mera känsligt tänkt än
målad, »Hylas och nymferna», »Dame de Shalott») — af Spencer Stanhope,
den af Burne-Jones’ epigoner, som kommer förebilden närmast i stil, i behag,
i lugn, och Strudivick, hvilkens spelande eller sysslolöst sfinxartade unga damer
ej äro utan en viss söt poesi. En stor komposition i Burne-Jones-skolans
stil är »Vid himlens port», där de döda mottagas af änglar utanför
himmelriket, hvars arkitektur är fantastiskt intresserande.
3.
Englands mest ansedda målare voro länge nog hvarken Rossetti eller
Watts — ännu i 1892 års upplaga af Lübkes Kunstgeschichte söker man
förgäfves Rossettis namn liksom Burne-Jones’ och Walter Cranes — utan de voro
Leighton, Millais, Landseer, John Gilbert, representanter för modern klassicism
och realism utan nyhetsmaken.
Frederick Leighton (f. 1830, d. 1896) var samtidens mest högtstàlde
representant för engelsk konst, han var akademiens president och nådde till och
med rang af lörd.
En genombildad man och finbildad konstnär, som gått i skola i hela Europa, lärt af gamla
målare i alla museer och af mänga bland de samtida på deras atelierer. En lärd klassicist,
smakfull, otadlig, gentleman äfven som målare men utan starkt personligt temperament. Frans-
340.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
