Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅLERIET I ENGLAND.
Munchen, då han var där en gång med sin fader, fortsatte dem i England, arbetade och svalt
sig fram, blef eftersökt som illustratör och debuterade 1873 med genremålningar ur landtllfvet.
En mångsidig man delar han numera sin tid mellan London och sitt slott där utanför. Där
har han själf, hans fader och farbror dekorerat och snickrat, han har bland annat bygt en teater
efter eget hufvud, där han och hans elever spela dramer, som han själf skrifvit, musiken och
dekorationerna äro äfven af författaren. Ett helt litet samhälle har växt upp kring slottet med
en massa atelierer, lärjungar strömma dit — år 1895 voro de 150. Herkomer Sr ej blott
estetiskt utan äfven socialt intresserad, skrifver artiklar i samhällsfrågor och är i sin sträfvan
i släkt med William Morris, agitator för konstens inträngande i handtverket.
Högt ansedda som porträttmålare voro Ouless och Frank Holl (f. 1845,
d. 1888). I genren närmade sig Holl düsseldorfarne — den unge soldaten, som
skall lämna sin familj, barnen efter fars begrafning ensamma i det tomma
hemmet. Bland andra genremålare äro Calderon, George Leslie, båda de engelska
damernas poetiska framställare, skottarne John Philip, George Reid, båda skildrare af
sjömännens och strandbornas lif, John Pettie— måleriskt kraftiga genrer från
15-och 1600-talen — och William Orchardson, hvars historiska bilder (den fångne
Napoleon på Bellerophons däck), genrer i kostym från 1700-talet eller direktoriet,
någon gång i modern dräkt (»Master Bebé»), ha mera målerisk hållning än den
engelsmännen i regeln söka, på en gång karaktär och koloristisk styrka i sin
genomgående gula färgton. Äfven som porträttmålare har han gifvit karaktärsfulla verk.
Engelskt stämningsmåleri hade sina representanter främst i George Mason
(f. 1818, d. 1872) och efter honom i Frederick Walker (f. 1840, d. 1875). Mason
var landtlifvets känslige lyriker, sökte färgharmoni och totalstämning
(»Helgdagsafton», »Skördemånaden» m. m.). Också hos Walker är naturkänslan
poetisk, delikat, personlig.
Man glömmer ej lätt den fridfulla aftonstämningen i »Marlow Ferry» med svanorna och
den framglidande båten utanför stranden med dess popplar och bygnader i skymningen och
lika litet »The Harbour of Refuge» (1872), en stämning från en asyl för ålderstigna —
trädgården med det granna monumentet som medelpunkt, det gotiska kapellet och de öfriga
gammaldags bygnaderna 1 bakgrunden, några typer af de åldriga och lefnadströtta hvilande sig i stilla
meditation i den lugna aftontimmen, och midt i taflan en robust skördeman, som slår
gräsmattan med sin lie och representerar hälsan, ungdomen, styrkan.
Walker dog i lungsot vid 35 års ålder. Hans sista skizz, »Det okända landet», som han
ej hann utarbeta, framstälde upptäcktsresande, som från sin båt vada i land mot den okända
kusten, där den ligger öfvergjuten af soluppgångens prakt och fröjd.
Walker var ej stiftare af någon skola och målade inga programtaflor, men han var en af
dc mest sunda bland engelska naturmålare, och hans konst ägde större växtkraft än
prerafae-lismen, som var och förblef en artificiel konst och därför ej kunde lefva länge. Walker var
en af dem, som sökte skönheten mera i naturen än i sin fantasi. Han tillhör samma klass af
engelska målare, som före honom Gainsborough, Old Crome och Constable, vid sidan af
legend-och ateliermåleriet med dess stiliserade eller konstruerade figurer och dess frihet från luft och
sol stälde han sina påminnelser om Englands natur såsom fullt värdig en konstnärlig tolkning.
Han såg ej naturen som genom ett öppet fönster, men han kände den varmt och poetiskt, och
bland sina samtida i England var han onekligen en af de bästa.
Den riktning, han företrädde, fick sedan en framskjuten idkare i George Boughton
(landskapsstämningar med barn och unga flickor).
Sin största betydelse tycktes prerafaelismen få inom de dekorativa och
de tillämpade konsterna. Vågbrytaren är här William Morris (f. 1834, d. 1896).
Nordensoan, Konsthistoria. 44.
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
