Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
på. Och då han i »Sommaren» skildrar skördetiden i ett franskt landskap,
är där samma stämning af idyll, af ungdomlighet öfver jord och människor,
som i hans antika visioner. Han var den förste, som införde landskapet i
det monumentala måleriet — landskapet ej blott som en bakgrund för
figurerna utan som en verkligt betydande faktor — och han fann en
monumental form ej blott för den klassiska naturen utan också för det franska
landskapet med fält, flodstränder och träddungar.
Hans stil är enkel harmoni, enhet i karaktären, en knapphet i
uttrycksmedlen, som skulle ge intryck af fattigdom, om den ej vore så harmoniskt
genomförd — stora rytmiska linier med konsekvent framhållande af det, som
konstnären vill framhäfva, färgen reducerad till att totaltonerna fått sina rätta
inbördes valörer. Det hela onekligen en inlärd, alltigenom reflekterad
naivitet. I hans tidigare arbeten är — särskildt i de nakna figurerna — intrycket
af högrenässansens målare uppenbart. Sedan gick han tillbaka till Ghirlandajo
och ända till Giotto, tillägnade sig något af deras asketism i typval liksom
i uttryckssätt, deras innerlighet i uppfattningen och deras sätt att förenkla
naturen och koncentrera intrycket. Detaljen får ej göra sig gällande, ej heller
färgernas mellantoner, ljusets lek, alla dessa i naturen lifvande och lefvande
tillfälligheter. Således ett närmande till Cornelius’ doktrin — likväl med den
skilnad, att Puvis de Chavannes utgår från naturstudiet och aldrig lämnar
det ur sikte, hur han än sofrar och simplifierar naturen. Aldrig nöjde han
sig med att låta sitt arbete stanna vid teckningen — »kartongen är libretton,
målningen är operan», är hans uttryck. Han tecknade med omsorg efter
lefvande modell — att han ej var så svag i teckningen, som det blifvit sagdt,
visade hans studier, då de utstäldes 1886. Det är den radikala
sammanfattningen, förenklingen af formerna, då han öfverflyttade sin studie på duken,
som åstadkommit uppfattningen om hans tecknings svaghet! I koloriten
begagnade han sig till en viss grad af friluftsmålarnes rön, förde valör- och
reflexstudiet in i monumentalkonsten. Men färgskalan fick undergå samma
sofringsprocess som teckningen — det var ju för honom aldrig fråga om
illusion, endast om harmoni, om symfonisk verkan. Han bygde ofta sin färgskala
på en härskande hufvudfarg, som öfriga färger fingo sekundera och rätta sig
efter. Trots den bleka färgskalan kunde han nå en stark stämningsverkan,
i »Le bois sacré» med det djupblå vattnet mellan grönskan, i »Sommaren»
med solens värme öfver fälten, i »Marseille» med harmonien af det mörkblå
hafvet, den klarblå himmelen, de gula bergen. Han är aldrig filosoferande
eller literär, hans figurer uttrycka ej annat än vackra, lugna ställningar. Hans
måleri rör sig med vältaliga linier och i en dämpad harmonisk färgskala, där
härskar upphöjd ro, där ljuder stilla, allvarlig orgelmusik, som stämmer sinnet
till andakt.
I Puvis de Chavannes’ verk funno hans landsmän uttryck för tidens
allvarligaste sträfvan inom konsten, och ban blef nämd jämte Poussin som den
galliska rasens främste, representant för det ideela, klassiska måleriet.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
