- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia under 19:de århundradet /
356

(1900) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.

är märklig och fängslande. I »Kristus pi korset» (1898) låter han modern framsmj’ga ur
mörkret, med händerna pressade mot munnen, liksom rädd att störa den dödes ensamhet. Som
porträttmålare har han lämnat subtila tolkningar af trött intelligens, t. ex. bilden af Alphonse Daudet.
sjuk, lidande, med sin hustru. Den stora familjetaflan i Luxembourg erbjuder en rad med
utsökt känsla gifna ansikten — det är målarens hemlighet, hvarför familjen är samlad i denna
atmosfer af stenkolsrök, samma atmosfer, där han placerar sina modeller, när han skall måla
ptt porträtt, till och med porträtt af unga damer i promenaddräkt eller af en skulptör vid sitt
arbete. Samma gråa, rökfylda luft sveper om hans bild af teatersalongen, med en rad lyssnande
åskådare skymtande fram i mörkret — målningen verkar som en förstorad lavyr, afsedd lör
reproduktion.

Det är antagligen Whistlers svarta och grå harmonier, som gifvit Carrière
idén till sitt gråmåleri — »fastans målare» kunde han med större skäl än
Puvis de Chavannes kallas. Från Whistler har nog äfven Boldini sin
färgskala.

Giovanni Boldini (f. 1844) har gjort sig känd som en af den moderna pariserelegansens
målare. Hans nervöst excentriska och pikanta pensel återger världsdamen ocli ej minst de
parisiska barnen med en obesvärad grace och ett vinnande själfsvåld. Men effektsökande kan
han vara intill leda, särskildt i flera af sina porträtt af nyare dato. Hans damer, herrar och
barn ha ej satt sig, de ha stängt sig på en stol, de vrida och sno sig rundt om sig själfva för
att ställningen skall verka riktigt tillfällig och ledig, och de ha ingen benstomme i kroppen, de
tyckas förfärdigade af någon mjuk materia, kautschuksartad att döma efter färgen.

Albert Besnard (f. 1849) är i denna krets de glada, rika färgharmoniernas,
de lekande, nyckfullt djärfva ljuseffekternas representant.

Medan en ansedd konstnär, utbildad i rättrogen akademisk riktning, blef han en alla regler
nedbrytande modernist. Invecklade belysuingsproblem ha lockat honom, och han har genom att
djärft — men med solid kunskap och odlad smak — gå svårigheterna inpå lifvet röjt väg för en
helt nv luministriktning. Typiskt är hans porträtt af Mad. Jourdain (1886), den soaréklädda
unga damen på en balkong i belysning af varmt ljussken inifrån, brutet af den kallblå
aftondagern, lokalfärgerna upplösta i reflexer, det hela en illustration till den sanning, att det ej är
föremålen isolerade utan påverkade af luft och belysning och omgifvande föremål, målaren har
att’ studera. Fullt lyckades Besnard ej den gången, men sträfvandet är intressant att studera.
Reflexer på den nakna kroppen äro begärliga för Besnard, reflexer af blommor och gräs, af
kamineld, af elektriskt ljus men också af aftonsol, af solnedgång, så ock all slags modern
konstgjord belysning. Sitt energiska studium af ljusverkan, af valörer och reflexer har han infört i
porträttet, i bilder af damer af värld i deras miljö — t. ex. det ståtliga och karaktärsfulla porträtt,
som förekom på Stockholmsutställningen 1897, där de omgifvande bladväxterna åstadkommo
djärfva färgskiftningar på damens hals, armar och på klàdningens hvita siden — och i dessa
friluftsstudier med unga flickor i ljusa, lätta dräkter i skymningen eller i solnedgången, gärna
med kulörta lyktor som en ytterligare koloristisk effekt. Besnards ljusproblem lia efter honom
upptagits af många målare, franska och utländska, ocli ha infört en helt ny gren i det
koloristiska studiet.

Färgens ofta stort hållna harmoni och liniens rytm hade i flera af Besnards valörstudier
pekat mot monumental framställning. Äfven på detta område tillämpade han sina grundsatser
och löste problemen med själfständighet. Först i motiv sådana som »Forntidens människa»
ocli »Den moderna människan» (1887) — sistnämda bild visar herrar och damer på en balkong
i Paris i nattens stillhet med boulevardens tusen ljus nedanför. Sedan dekorativa målningar i
Hötel de Ville (»Astronomien») och École de Pharmacie. Helt och hållet modern äfven här, där
det ligger sä nära att följa traditionen, undviker han de kända allegoriska gestalterna med deras
attribut och målar i deras ställe de olika himlakropparna sväfvande i världsrj’mden i gestalt af
stjärnbilderna. Hans tolkning af »Aftonen» är prisad för sitt vackra uppslag: ett gammalt par
sittande utanför sin boning, lutade mot hvarandra och tysta betraktande stjärnhimlen, medan

356

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:37:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ngbildande/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free