Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Mera glädtig fantasi äger Gerbault, den groteske Jean Veber och framför andra Caran d’Ache
(hans borgerliga namn är E. Poiré), hvars i hvassa konturer hållna teckningar visa lika mycken
grotesk uppfinningsförmåga som styrka i mimiken, ibland därtill en humor, ej utan släktskap
med den tyska, t. ex. i bilderna ur soldatlifvet. I sitt för Chat Noir komponerade skuggspel
Napoleonsepopéen bildade Caran d’Ache nära nog skola.
Willette — också en af Chat Noir-kretsen, som gjort groteska dekorativa fantasier och vackra
affischer både i färg och i svart och hvitt — är bland dessa tecknare den känslofulle. I hans
fantasier, där Pierrot är hjälten, Pierrot, som är kär och romantisk, spelar fiol och plockar
blommor och på alla sätt söker behaga den lilla nyckfulla Pierrette — finns glädtig esprit,
ungdom och känslofull melankoli. Willettes flicktyp har blifvit kallad »grisette d’åme> och
representerar det evigt franskt kvinnliga, hon kan vara nyckfull och oresonlig men hon har alltid
behag, stil och godt lynne och hon är en äkta parisiska, hvars mormorsmor gick pudrad och
med röda klackar under den gamla goda tiden och höll kavaljererna vid godt lynne.
Djärf fantastik med spökdrömmar i nattmörker erbjuder Odillon Redon, innerlighet och
naivitet i känslan Carlos Schwabe.
Förmedlaren mellan Gavarnis kvinnotyp och Forain är Constantin Guys, d. 1892 på ett
fattighus efter ett upprördt lif i de mest »poetiska» omständigheter. Goncourt kallar honom »ce
diable d’homme>, han var full af lif och erfarenhet, strödde ut sin esprit och sin talang för
alla vindar, aldrig en tanke på att fasthålla och att ekonomisera. Kvinnan som vampyren,
kvinnan som denna lockande frukt, som innesluter endast aska, den lugnt segervissa, förförande
utan ett ord blott genom sina absintglödande ögon, fick sin typ fastslagen af denne konstens
Baudelaire. Han följer henne från ungdomen till förfallets yttersta brant. Hans arbeten »äro
ej frivola, de äro puritanska och förfärande», de tala om allt, som är opassande att draga fram
i ljuset, fastän man vet att det finns. Guys hör till dessa företeelser inom konstvärlden, som
lefva i sin egen idésfer, hvilkas alster tyckas stå utom de rådande idéerna och utom den konst,
som härskar och omtalas.
I ännu högre grad är detta fallet med Felicien Rops’ konst — med den
skilnad likväl, att Rops, trots sin olust för allt hvad ryktbarhet heter, blifvit
erkänd som ett af samtidens konstnärliga genier. Att hans arbeten äro ytterst
föga kända beror på att han endast undantagsvis släppte ut dem i handeln
eller ens utstälde dem — delvis beror det nog ock på motiven, som göra
många af dem föga lämpliga att visas.
Rops (f. i Namur af en ungersk släkt 1845, d. 1898) var en man af rik familj, fick en lärd
uppfostran i en jesuiterskola, studerade både böcker och lifvet, gjorde slut på sin million, blef
illustratör i Bruxelles, flyttade till Paris 1875 och förblef bofast där, illustratör till en böljan,
senare uteslutande etsare. Äfven i Paris lefde han sitt lif efter eget hufvud, dyrkande sina tre
gudomligheter: blommor, gamla böcker och unga kvinnor, ute i världsvimlet dagen om,
arbetande om natten. Ännu 1888 var han så okänd, att det väckte misstro, då Figaro egnade honom
en artikel och förestälde honom som »en af de originellaste konstnärer i detta århundrade». I
afsmak för ryktbarhet och beröm från personer, han ej personligen uppskattade, öfverträffade
han både Gustave Moreau och Degas, de båda på utställningarna osynliga. »Jag utställer ej för att
ej utsättas för ett »hedersomnämnande» af herrar, som ofta ej ha tillräckligt af heder för sitt
personliga behof», yttrar han en gång. Och i ett bref skrifver han 1895: »J’ai en horreur toute
popularité et des baisers de la grand Fama, si doux aux lèvres des ’Ohnetes gens, ne
m’inspi-rent que de dégout.» Men han var en outtröttlig arbetare med de strängaste fordringar på sig
själf, ständigt utvidgande teknikens möjligheter genom nya kombinationer, vågbrytare i
raderingens konst och dess främste mästare bland samtida. Hans äldre teckningar liksom hans små
målningar i olja eller akvarell visa påverkan af Daumier och Gavarni, hans bönder och
bondkvinnor kunna påminna om Millet, senare utbildade han sin egen stil, suverän i sin bredd på
samma gång som nervöst förfinad, på en gång brutal och behagfull med ett beundransvärdt
inträngande och personligt naturstudium som grundval.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>