Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
där de stå nedanför den korsfäste, äro nordgermanska borgartyper från medlet af 1400-talet. Kristi
lekamen tvättas och svepes i ett tyskt borgerligt rum med himmelssäng. Himmelsfärden liksom
Lazari uppväckelse sker inför en förvånad skara tyska medborgare — i den sistnämda taflan har
för öfrigt stilsträfvaudct i betydlig grad fått maka åt sig för begäret att åstadkomma liflighet i
skildringen och omväxling i uttrycken — den är i vida högre grad en utställnings- och
publik-tafla än de mera kärfva föregående. Saknaden af naivitet i dessa verk gör, att de intressera
mindre än de naturstudier, som föregått dem.
Fritz von Uhde (f. 1848) tog steget fullt ut, då han stälde Kristus bland
våra samtida bönder och arbetsfolk, förde honom in i småskolan, där barnen
samlas omkring honom, några räcka honom handen med en naiv skygghet
men ännu mera förtroende för den milde mannen eller luta hufvudet mot
hans knä, de minsta stå undrande med fingret i munnen. När
handtverkar-familjen läser bordsbönen »Kom, herre Jesu, var vår gäst», då inträder den
kallade stilla och vänligt allvarlig med fridens hälsning och mottages med
vördnad och kärlek och utan förvåning öfver besöket. Eller samlas
bondkvinnorna efter skördearbetets slut i sommarkvällen — det är i ett bajerskt
landskap mellan bergen — kring den enkle mannen, som satt sig på bänken
och börjat tala till dem, och männen med liarne på axeln på väg hem stanna
också de för att höra.
»Om den tyske konstnären från vår tid målade evangeliets gestalter i
dräkter från vår tid, så skulle publiken med stöd af sitt bättre historiska
vetande naturligtvis skratta ut honom», hade Julius Lange skrifvit 1878.
Denna spådom gick ej i uppfyllelse. Att Uhde drog ner de heliga äpinena
fick man visserligen höra, men knappast har någon funnit något groteskt
eller till löje lockande i hans målningar.
En enkelt och trohjårtadt uttryckt religiös känsla kommer där till orda,
i den okonstlade anordningen, i personernas hängifna uttryck af vördnad,
tacksamhet, undran, i barnens älskliga men ej på minsta sätt sötaktiga
uttryck. Det, som skildras, blir trovärdigt genom skildringens absoluta frihet
från hvarje spår af kritik, af tvekan. Kristi deltagande i dessa enkla
människors dagliga lif är framstäldt som något själfklart, det är aldrig fråga om
något öfvernaturligt, därför friheten från alla stora gester, i dess ställe en naiv
tro och odelad hängifvenhet. Det höga i ämnena har ej blifvit smått eller
vulgärt, därtill är konstnärsallvaret för stort och känslan för äkta. Och inför
denna känsla blir det en rent af betydelselös inkonsekvens, att Kristus
uppträder i lång kåpa bland karlar i blus och träskor och kvinnor i kofta och
förkläde — liksom i Rembrandts etsningar Kristus bär en enkel kåpa, men
de andra personerna gå i pälskappa och stora stöflar och äro holländska typer
från Rembrandts egen tid.
I Nattvarden lät Uhde liksom Gebhardt äfven apostlarna vara iklädda kåpor men gaf dem
moderna typer. De ha blifvit kallade >Schnapsbrüder und heruntergekommene Kerle» — med
stor orätt. De äro tyska män af folket, hvilkas arbete ej förfinat deras yttre, men hederlighet,
ärlighet, trofasthet, orygglig hängifvenhet för sin sak står att läsa i derå» ansikten. De äro
vackra genom den blick, de rikta mot sin mästare, den skugga af sorg, hans ord spridt öfver
kretsen. Lika många olika karaktärer, olika lynnen för öfrigt som hos Leonardo» apostlar, så
olika dessa. Att typerna ha sina förebilder i sydtyska helgonbilder Bynes mig uppenbart —
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
