Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKULPTUR OCH ARKITEKTUR.
som betecknar ett nytt uppslag i engelsk skulptur. Ormen har ringlat sig
om kämpens ben, dennes ställning är häftigt tillvriden, knappast plastiskt
vacker — det som här intresserar är mera det djärfva uppslaget än den
plastiska behandlingen. Mindre fransk är George Frederick Watts i sin
»Klytia» (1868) och sin formstarka hästtämjare, som sysselsatt den gamle
mästaren under de senare åren.
Också den amerikanska skulpturen går från klassicism till realism. Bland
klassicister äro att nämna Greenough, som bland annat framstälde Washington
som olympier, Crawford, Thorvaldsens läijunge m. fi. Hos Ward är det
utländska inflytandet mindre. De yngre skulptörerna — ett stort antal — ha
oftast sin utbildning från Paris.
Tyskland höll i skulptur liksom i måleri i det längsta fast vid de erkända
estetiska reglerna. Fördomsfria tyskar lia medgifvit, att om man på
1880-talet kom från en tysk till en fransk, en engelsk, till och med en italiensk
skulpturutställning, så hade man en känsla, som om man blifvit försatt, ett
tiotal år framåt, till nya och fria rymder. Sedan dess har en lifgifvande
ande blåst också genom tyskarnes plastik, äfven om där varit svårare
motstånd att öfvervinna än i länder med en mindre doktrinär kritik. Reinhold
Begås’ frodiga kvinnobilder betecknade genombrottet, lifvets inbrytande i den
döda världen af traditionella marmorformer. Begås’ figurer — som blefvo
kallade oädla, »i gips öfversatt kött» — hade dock ej blott kött på
benstommen utan också blod i ådrorna, de hade uttryck och rörlighet. Det är
mycket sant, att han kastade sig i armarna på en färdigt utbildad stil, att
den svängning från Rietschels formvärld till barockens, som hans
uppträdande innebär, snarare är ett våldsamt upprifvande af broarne än en
natur-enlig utveckling.
En frigörelse och ett fördjupande af studiet utmärker äfven inoin den
tyska skulpturen sträfvandet å olika håll. Där framträda verk så
lefnads-friska som Konrad Knolls »Fiskbrunnen» i Munchen (1865), som pekar
tillbaka till den tyska renässansen, och Robert Dietz’ brunnsbild »Gåstjuf» (1880).
Där framkommo monumentalverk af så rörlig komposition som samma
mästares båda fontäner i Dresden »Det upprörda vattnet» och »Det stilla vattnet»
(1894). På den förra råder allmän strid mellan hafvets invånare, på den andra
stillhet och ro, haqjspel, sjönymferna sjunga, barnen slumra gungande på
vasstrån. Intet sökande efter linieverkan men så mycket mera efter stämning.
Bland andra framstående tyskar äro att nämna Rudolf Siemering
(Luther-stoden i Eisleben, ögonläkaren Gräfes staty i Berlin, i brons i olika toner)
Schaper (Göthe, Lessing i Berlin), Josef Flossman, Max Kruse (»Segraren från
Marathon», porträttbyster, »Kärlekens vår», träskulptur).
Den moderna antikåskådningens främste man bland tyska skulptörer är
Adolf Hildebrand (f. 1847).
Mellan Begås och honom är afståndet stort nog, Hildebrand är lugn och stillsam, hans
(igurer äro slutna inom sig själfva och bry sig föga om åskådaren, tänka ej på att göra en
dekorativ verkan, tänka öfver hufvud ej pa något annat än att vara till och pä att i sitt yttre
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
