Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
1800-talet har varit ett uppslagens, ansatsernas, försökens skede. Man
har försökt allt och kastat bort mycket däraf såsom snart förbrukadt eller
föga gediget. Det har äfven — och framför allt — varit ett studiets skede —
framtiden kommer kanske att beteckna det just som en förberedandets, en
grundläggandets tid. Det har vårdat och utvecklat naturkänslan, det har
uppfostrat ögat och har just därigenom vunnit verkligt nya områden för konsten.
Skulle man söka den tendens, som nu vid öfvergången till tjugonde seklet är
framträdande, så kunde man finna den i sträfvandet att bygga en ideel konst
på realistisk grund eller — med ett annat uttryck för samma sak — i
sträfvandet efter besjälad realism. Naturstudiet står i innevarande stund i
glädjande hög kurs, försök att omkomponera och förbättra naturen, att
»denaturera» henne i ett eller annat syfte, mötas med berättigad misstro. Konsten
bygger i den dag som är på grundval af ett inträngande och förstående
studium af naturens former, dess egna lagar och förutsättningar men ger för öfrigt
rymlig plats för personlig naturtolkning och personlig fantasi. Besjälad
realism finns inom dess alla arter, den finns i Voyseys tapeter och i Emile Gallés
kristallarbeten och träinläggningar med stiliserade växter lika väl som i
Meu-niers arbetarstatyer och i Liljefors’ svenska ödemarksstämningar. En
sammanslutning tyckes för närvarande äga rum inom konsten. Nya uppslag mötas
med uppmärksamhet och utan löje — man har sett, hur nedhånade
nyhetsmän af det nästföljande släktledet blifvit upphöjda till utvecklingens ledare
— men det är nu mindre nyhet man söker än fördjupande och harmoni.
Man söker helt enkelt ärlighet och djup, smak, lugn, kraft, söker ett enkelt
uttryck för osökt, innerlig känsla.
Konstens ställning och vilkor ha blifvit andra under detta sekel än de
förut varit. 1800-talet har sett de stora museerna uppstå, konstföreningarna,
de illustrerade tidskrifterna och hela den illustrerade konstliteraturen.
Konsten tränger ut till den stora allmänheten i en omfattning som aldrig förr.
De moderna samfärdsmedlen ha förminskat afstånden, konstverken cirkulera
Europa och Amerika rundt, de årliga konstutställningarna på olika platser
ha litet hvarstädes utvidgat sig till internationella och gifva allmänheten
tillfälle att se och jämföra olika länders konst, och världsutställningarna gifva
storartade och omfattande öfversikter af samtidens alstring, ofta äfven
lärorika tillbakablickar öfver utvecklingens gång.
Konstidkarnes mängd har ökats på ett oroväckande sätt. År 1791 voro
utställarne på salongen i Paris 166, år 1796 uppgingo de till 200, år 1804
till 250, 1812 hade de ökats till 430. År 1896 omfattade de båda samtida
salongerna 5,374 nummer, och den samtidigt anordnade utställningen i Berlin
räknade 3,703 nummer. De båda sommarutställningarna i München 1898
räknade 2,468 namn. Att massutställningarna verka tröttande och äro snarare
ett arbete än en njutning att genomgå kan ej förnekas — om de i mindre
grad lämpa sig för ett innerligt tillägnande af de enskilda konstverken, så
gifva de dock en framställning af läget, af tendenserna, af de härskande
ide-erna, och de bidraga onekligen till att sprida intresse för konsten.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
