Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
FIGGE
nerade så, slagit in på den vanliga gatan, som förde
till hennes port. Han hade talat en gång om den
osynliga orsaken till att han blivit artist, och hon
hade frågat, vilken den osynliga orsaken var till
att han gick så mycket och promenerade på
gatorna. »Den orsaken är just inte osynlig», hade han då
sagt. Det gick han och log åt nu, och visslade och
kände sig nöjd och belåten — i synnerhet, då hon
kom ut ur sin port, strålande och glad.
»Så roligt, att ni kom. Nu ska vi gå ut och ha
roligt, gräsligt roligt, icke sant?»
Figge försökte att vara allvarsam, talade om
tavlor och rosor. Han skulle fara till Paris, så fort
han fick pengar. Dina såg, hur rak och ordentlig
han gick med händerna på ryggen och blicken riktad
rätt framåt. Hon ledde som vanligt samtalet över
till honom själv och hans egenskaper, och var gång
han sökte slingra sig undan, blev han oemotståndligt
driven tillbaka till det, hon ville tala om. Hon
retade honom, hon pratade i ömtåliga ämnen med
sådan lätthet, som vore frågan om det enklaste i
världen, hon talade om sin barndom, berättade om hur
förståndig och allvarsam hon varit, när hon var
fjorton, femton år. Och Figge avbröt henne med
orden: »Ja, för så länge sen!»
Båda skrattade. Figges alla goda föresatser flögo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
