Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
8l
Deras blickar möttes, men utan synnerlig värme.
Dina drog ner sitt flor, såg sig om efter Erland
och vinkade honom till sig. Han kom genast fram,
såg på dem båda och mumlade sitt »jaså!»
Ulf kom ensam ett stycke efter de andra.
Ensam måste han ju bliva, han som ständigt fordrade
av andra just det, som han själv aldrig gav. Han
borde ha kunnat undvika att reta Dina genom sin
elaka hänsyftning. Hade hon inte rätt att uppföra
sig hur hon ville, att sluta sig till vem hon ville och
lämna sina vänner, när hon ledsnat på dem och
kunde dem utantill? Han hade ju i själva verket
ingenting gemensamt med henne, varför skulle han då
lägga sig i vad som inte rörde honom ? Det var
förstås hon som börjat. Vad hade hon också med
honom att skaffa?
Han närmade sig Fanny, och hon tog honom
under armen.
Det var en stilla vårdag. Seinen låg orörlig i
solskenet och fåglarna sjöngo överallt i träden.
Syrenerna voro redan fullt utslagna och fruktträden
alldeles översnöade med vita blommor.
Han hade börjat att språka med Fanny om hur
långt försprång våren här hade mot där hemma.
Men ju längre de gingo vid varandras sida, ett
stycke efter de andra, dess mindre hade de att säga, och
8 Z Figge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
