Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. 26
FIGGE
det, de sade, kom så tyst, som finge ej ens
småfåglarna höra dem.
Han visste knappast vad de sagt, troligen endast
några ganska vanliga och betydelselösa ord — men
han visste vilken mening han lagt in i sina ord och
trodde att hon förstått honom. Han visste, att han
aldrig känt sig så till mods som nu, så lätt och fri
och — ja, lycklig, rent av lycklig!
»Föråt mig!» viskade han till Dina, då de
hunnit upp det övriga sällskapet nere vid bryggan. »Jag
var litet nervös nyss och tänkte inte så noga på vad
jag sade.»
»Snälla du!» sade Dina mjukt och förlåtande.
Och han fortfor:
»Och jag vet nog att jag bör lämna dig i fred
rned dem, som du trivs bättre med än med mig.»
Ett minne dök upp för Dina, ett flera år gammalt
minne. Hon kom ihåg orden »det där låter nästan
som ett avsked». Det var Figge — och sedan var
det Svante — och nu var det hon som blev
avskedad.
Hennes röst darrade litet, när hon så vänligt hon
kunde men utan att se på honom frågade:
»Varför det?»
»Jag skulle», tillade hon, »sakna var och en av
mina gamla vänner som deserterade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
