Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOLVTE KAPITLET 131
hade hon gjort det, så hade hon helt säkert...
delat. Och då han nu ej kunde väcka hennes kärlek,
så återstod för honom ingenting annat än att söka
lugna sig. Resignationen är ju vår yttersta
religion.
En morgon, då han slagit sig ned i salongens
trädgård där skulpturverken stodo mellan
bladväxterna, så träffade han oförmodat på Dina. Hon
kom vid Erlands, arm, glad och elegant. Då de fingo
se Ulf sitta där, stannade båda och kommo fram
till honom.
Han tyckte, att Dina rodnade, men kanske var
det bara hennes moderna röda flor, som förvillat
honom.
»Så osynlig du är!» började hon, i det hon satte
sig ned på järnsoffan. »Tänker du glömma bort
dina gamla vänner nu, när du håller på att få ett
namn som målare? För du vet ju, att du har
medaljen? Det hörde jag Laurens säga — jag var
uppe hos honom i går. En sådan ateljé han har!
Och jag sade visst många dumheter, när jag talade
vid honom. — Vet du, vi var ute till Robinson i
går. Varför kom du inte med? Hela min gamla
kåranda var med.»
Han såg på henne. »Jag var inte hågad. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
