Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJORTONDE KAPITLET
157
Själv hade han nog också ett namn. Han bar
titeln kunglig målare och var snart i tur till vasen,
han var ledamot av nationalmusei inköpsnämnd,
han spelade kort med gubbar i kraschaner. Men —
det fanns dock ett men.
Han visste det, han ensam, det som världen förr
eller senare skulle inse, att hans senare tavlor voro
sämre än de förra, att han gick bakut. Och han
vågade ej börja något nytt större arbete av fruktan
att förspilla sitt konstnärsnamn.
Men han var också ohjälplig i att alltid vara
missnöjd med sig själv! Andra prisade honom.
»För mycken självkritik, för höga tankar om
konstens mål», hade man skrivit om honom. Och nu,
då han nått målet, människans mål på jorden: en
sorgfri ålderdom med goda inkomster — nu var han
heller inte nöjd och skulle nog aldrig bliva det.
Men klockan var redan fyra.
Han lade i hög en mängd papper, som skulle
genomses på morgonen, ansökningar, kostnadsförslag,
lade fram några eleganta böcker och ett par dyrbara
raderingar och gick så in i sitt sovrum, prydligt
inrett i empirestil med mumiehuvuden och gripar
och Ifigenias offer i relief ovanför toalettspegeln.
Han var ändå litet trött, nu först kände han det.
Han ville sova bort alla dumma tankar, som lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
