Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassiskt mytologiska motiv — liksom inom den literära världen göter och
fosforister skrefvo i hvarandras tidskrifter. Det konstnärliga resultatet af
den götiska rörelsen blef afgjordt obetydligt, den germanska fornsägnens
ande var minst lika främmande för de unga konstlärlingarna som den
grekiska antiken var och erbjöd ej som denna ett förråd af färdiga former
att använda. Af de första göterna var Fogelberg den ende, som förde
uppslaget vidare.
Skulpturen visar under detta skede större hållning och mera
målmedvetenhet än måleriet — låt vara att den är alltför bunden af det formella
och att innebörden af det som åstadkommes är föga betydande, jämförd
med kvantiteten. Skulpturen uppbäres till en början af Göthe och Byström,
till dess Fogelberg slår dem båda ur brädet. Erik Gustaf Göthe (1779—
1838) studerade i Rom 1803 till 1810. Anton Niklas Byström (1783 —
1848) anlände dit 1809 och vistades sedan där mera än i Sverige. Liksom
Göthe är han klassicist i tidens anda. Personlig originalitet söker man
förgäfves i deras alster. Båda stannade vid en abstrakt skön form och
en ytlig dekorativ effekt. I Göthes bästa verk, såsom den sofvande
bac-kantinnan, finner man vackert detaljstudium och mera lif än i
motsvarande bilder af Byström, exempelvis i dennes monumentalt anlagda men
föga studerade sofvande Juno med den lille Herkules vid bröstet. Hos
Byström äro draperierna i regel bättre än de nakna partierna, som ofta
äro plumpt och ofint behandlade, de ha liksom stannat vid
grofhuggnin-gen. Byströms konst är alltigenom typisk för tidens förtjusning öfver
ideella former, äfven om de äro gjorda efter schablon och tomma på
lef-vande lif och sakna djupare naturstudium. Med unga flickor och barn
lyckas han bäst, den graciösa genren lämpar sig egendomligt nog bättre
för hans robusta natur än den heroiska. Han fabricerar hjältar och
gudinnor i massa, bar en stor ateljé i Rom och sysselsätter på 1720-talet 32
arbetare samtidigt.
Bengt Fogelberg (1786 — 1854) representerar en modernare ståndpunkt
än Byström och Göthe. Hans väg till Rom gick genom Paris, där han
studerade ett år. Hans stil kan visserligen ej kallas fransk. Om man än
kan finna något franskt behagfullt i det älskliga sätt, på hvilket hans
Psyke med upplyfta armar fattar om Amors hufvud, så finner man i
hans antikiserade statyer (Paris, Merkurius, den öfvergifna Psyke, Apoilo,
Venus) än inflytande från Thorvaldsen, än en modellering, lika
rund-svarfvad och kraftlös som hos de andra, och förebilderna till hans
amori-ner liksom till Thorvaldsens finner man i Galleria Lapidaria i
Vatikanen.
Det var på ett helt annat område än inom den plastiska tolkningen
af människokroppen, samtiden fann Fogelbergs verksamhet epokgörande.
Hans skisser till asagudarna, gjorda medan han var ung och intresserad
af göternas försök att skapa en nordiskt mytologisk konst, medförde tio
år efter den götiska rörelsen beställning från konungen på Odin och längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
