Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångspunkt för konstverksamheten kunde detta museibygge ej blifva.
Sveriges nationalmuseum står helt och hållet utom den svenska arkitekturen
och har ej haft någon inverkan på den.
Grundläggande blir däremot Scholanders verksamhet som arkitekt och
lärare. Han nyskapar akademiens arkitekturskola, som han leder från
1848 till 1881, och under en följd af år är han jämte Axel Nyström
akademiens drifvande kraft.
I akademiens nydaning taga äfven Qvarnström och Boklund ifrig del,
den sistnämnde, som hemkommit 1855, är upphofsman till dess målarskola.
1857 tillkommer landskapsskolan på initiativ af Edv. Bergh. 1864 får
akademien en afdelning för kvinnliga lärjungar. Förutom de nämnda ha
Molin, Stäck, Palm, Nils Andersson, Höckert återkommit hem och blifvit
fastade vid akademien. Nya friska krafter träda i de gamla utslitnas ställe.
Och nya måleriska idéer föra de unga med sig. Elever af Cogniet
och Couture göra en kraftig koloristisk sträfvan känd hemma,
landskapsmålare komma med färska intryck af Calame och Andreas Achenbach.
Djärfhet i ansatserna skönjes litet hvarstädes. Också fosterländskhet i
motivvalet. Med mera samlad kraft än någonsin förr går konsten att
skildra fosterlandets saga och historia, dess folklif och dess natur. Detta
sträfvande är ej något, som karaktäriserar Sveriges konst ensam. I
utlandet har historiemåleriet en tid bortåt varit den härskande konstarten,
har bredt sig på stora dukar och iklädt sig alltmera prakt och pomp och
målerisk glans. Äfven folklifsskildringen blir alltmera populär, den
skandinaviska Dusseldorfgenren blomstrar upp. Strömningarna ha sin
motsvarighet i den samtida svenska litteraturen, i de många historiska
romanerna, i bondelifsskildringar och i noveller ur småborgarlifvet, äfven den
litterära naturromantiken har sin motsvarighet i landskapsmåleriet, i dess
förkärlek en tid framåt för vildmarksmotiv med forsar, fjäll, skog och
storm. Men det fosterländska i konsten ligger mera i motiven än i
konstverkens karaktär, som i regeln är mindre påverkad af svensk natur än af
de utländska skolor, konstnärerna tillhöra.
Ingen af dessa återkomna konstnärer intar en dominerande plats i
konstlifvet som dess medelpunkt, som representant för skedets
konstnärliga vilja. Den kraftigast anlagda personligheten är Fredrik Vilhelm
Scho-lander (1816—1881), outtröttligt verksam och verkningslysten, djärf
försökare på flera områden, arkitekt till yrket men på lediga stunder
akva-rellist, tecknare och skald. Nitisk och uppryckande som lärare, jäktad af
ständiga och olikartade tjänsteåligganden, är han en obändig natur med
stark pliktkänsla, bär brummande sitt ok, fullgör sina skyldigheter och
uträttar så mycket han kan och får. Som arkitekt var han bunden af
små förhållanden, ofta äfven af trång synvidd hos vederbörande,
monumentala uppgifter voro sällsynta, och äkta materiel förekom sällan eller aldrig i
hans praktik. Han måste nöja sig med att på bästa sätt använda till buds
stående medel, och det var med mycken fyndighet han fogade sig. Starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
